ÅSIKT

Är längtan efter barn viktigare än barnen?

Debattören: Ska surrogatbarnens röttersök göras till underhållnings-tv på bästa sändningstid?

Lisa Wool-Rim Sjöblom är själv adopterad. I dag ser hon hur barnen glöms i debatten om Sverige ska tillåta surrogatmödraskap. Hur allt handlar om de barnlängtande och de barnbärande. Illustration: Lisa Wool-Rim Sjöblom
Lisa Wool-Rim Sjöblom är själv adopterad. I dag ser hon hur barnen glöms i debatten om Sverige ska tillåta surrogatmödraskap. Hur allt handlar om de barnlängtande och de barnbärande. Illustration: Lisa Wool-Rim Sjöblom
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I dag presenteras regeringens utredning om huruvida icke-kommersiellt surrogatmödraskap ska tillåtas i Sverige. Det är en fråga som gett upphov till en extremt polariserad och ofta hätsk debatt.

Gemensamt är dock att barnperspektivet nästan alltid glöms bort.

Frågor kring hur de framtida barnen kommer att påverkas av detta sätt att avtala om deras liv, får stå åt sidan till förmån för de barnlängtande och de barnbärande.

Barnen blir till parenteser, trots att de utgör själva kärnan i debatten, och deras villkor förenklas gärna till en simpel fråga kring att existera eller inte existera:

• Så du tycker alltså att mina barn inte skulle ha funnits?

• Tror du att mina barn hellre inte hade fötts alls?

Som adopterad finner jag det symptomatiskt att debatten om barn främst värnar de vuxnas behov.

Jag har i hela mitt liv fått lära mig att min adoption har handlat om mina föräldrars barnlöshet, och att jag har dem att tacka för att jag i dag är vid liv.

Min egen berättelse, och mina biologiska föräldrars berättelse, har inte varit relevant.

Jag har fått lära mig att gener och biologi är oviktigt, att det sociala föräldraskapet är det mest betydelsefulla. De problem som vi adopterade kämpar med har förklarats med trauman som den tidiga separationen vi utsattes för lämnade efter sig.

Som adopterad har jag fått veta att anledningen till att adopterade är överrepresenterade inom psykiatrisk vård, i högre grad försöker ta livet av sig och har ökade tendenser att falla in i olika sorters destruktiva beteenden, går att härleda till den första separationen.

Som gravid fick jag veta hur viktig anknytningen är, och att den börjar redan i magen. Just min lukt, min röst, mina hjärtslag och så småningom min bröstmjölk, kommer att få mitt barn att känna lugn och trygghet.

Som biologisk mamma till två barn jag själv har fött, har jag fått höra hur underbart det är att vi kan spegla oss i varandra, att vi hör ihop, att mina barn får växa upp med sina egna föräldrar.

Som adopterad har jag fått höra att biologiska band inte spelar någon roll, att miljö är det absolut viktigaste, och att det sociala föräldraskapet är det enda betydelsefulla.

Nu, inom surrogatdebatten får jag lära om. Här är gener så centrala och så viktiga att de stipulerar vem som ens kan känna band till barnen.

Jag får lära att en livmoder bara är en behållare, att den som bär är irrelevant och att det centrala är vem man är genetisk släkt med. Den som föder barnet är självklart inte förälder, det är ju någon annans genetiska material som växer där inne.

Att surrogatbarnen inleder sina liv med en separation talas det knappt ens om, eftersom avsaknaden av biologiska band gör att den bärande surrogatmamman inte har någon roll alls i barnens liv.

När det talas om adoption och surrogatmödraskap, som gärna sammanflätas i diskussioner om ofrivillig barnlöshet, är det framför allt en sak som blir tydlig: argumenten för vad som är barns bästa och vilka rättigheter barn anses ha, ändras beroende på de vuxnas reproduktiva villkor.

Detta oroar mig djupt, eftersom detta har en tendens att slå tillbaka mot barnen. Precis som inom adoptionsvärlden ser jag redan hur barn till surrogatmödrar används av sina föräldrar som politiska och ideologiska slagträn.

Jag kan redan ana vad som komma skall för dessa barn, och som adopterad så bävar jag inför att surrogatbarnen ska utsättas för samma splittring som gruppen adopterade, att de också ska ställas mot varandra beroende på hur väl de passar in i de vuxnas drömmar.

Jag lämnar därmed över ett antal frågor kring våra existerande och möjliga framtida surrogatbarn som jag önskar att debatterande och beslutsfattande parter kan ta till sig och fundera över:

Kommer barnen att på samma sätt som adopterade få höra att de ska vara tacksamma att de alls är vid liv?

Kommer de att skuldbeläggas för frågor om sina ursprung?

Kommer deras röttersök att göras till underhållningsprogram på bästa sändningstid?

Kommer deras fysiska och mentala hälsa främst att beskrivas och formuleras av deras föräldrar?

Kommer forskning om dem främst bedrivas av deras föräldrar?

Kommer de att få kämpa för att få adekvat vård som inte förminskar deras upplevelser kring övergivandetrauma och rotlöshet?

Kommer böcker om dem främst skrivas av deras föräldrar?

Kommer surrogatbarnen känna att de måste vänta tills deras föräldrar har gått bort innan de kan uttrycka vad de egentligen känner?

Lisa Wool-Rim Sjöblom

serietecknare

adopterad från Korea

Häng med i debatten – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.