Debatt

Mobiler visst – men inte i mitt klassrum

Lärarens svar: Bra teknik behöver inte vara bra i alla sammanhang

SLUTREPLIK. Första gången jag klev in i ett klassrum som lärare var egna datorer till eleverna väldigt sällsynt. Så är det inte längre. Datorer är oerhört fina verktyg och viktiga nycklar för oss pedagoger för att kunna nå elever med särskilda behov.

Talsynteser, stavningsprogram och andra viktiga funktioner har blivit våra allierade, med vilkas hjälp vi kan komma åt elevers problematik kring läs- och skrivsvårigheter.

Sen kom smartboards som ersatte de klassiska skrivtavlorna bakom katedern. Ett fantastisk hjälpmedel som också gjort undervisningen både roligare och möjlig att göra mer intressant.

Google docs är också ett värdefullt hjälpmedel där vi omedelbart kan ge formativ respons under tiden eleven skriver.

Så att påstå att vi lärare som inte accepterar mobiltelefoner i våra klassrum skulle vara bakåtsträvare känns som ett ganska trubbigt tillhygge i debatten.

Jag vill heller inte minnas att jag någonstans benämnde mobiltelefonen, som teknisk innovation, som någonting dåligt. Det var en företeelse jag var ute efter, ett gift som letat sig in i klassrummet. Inte tekniken som så.

Som lärare i en svensk grundskola styrs min undervisning av LGR11. Men jag har samtidigt friheten att lägga upp min undervisning som den passar mig, sammanhanget och gruppen. Där kan jag alltså välja bort mobilen. Det ligger i min pedagogiska frihet. Jag gör dock inte detta av rädsla för tekniken utan för att eleverna, i för många fall, inte kan hantera denna frihet.

Bra teknik behöver inte nödvändigtvis vara bra i alla sammanhang. Kanske räcker det med den överdimensionerade tiden ungdomar redan lägger i och på sina telefoner idag. Kan inte ens klassrummen vara fria från dessa. Så jag vidhåller. Problemet kring dessa mobiler måste tas på allvar.

Jag vill också vara tydlig med det här: Det handlar inte om svårigheter för oss lärare att samla in dessa inför lektionen. Det handlar om att för många inte lämnar dessa ifrån sig.

Där och då måste jag välja mellan att ta striden eller låta den bero.

Och om jag låter den bero kommer jag samtidigt behöva stå ut med att denna grupp inte är en del av min undervisning. Vilket innebär att jag då inte kan påstå göra mitt jobb korrekt.

Men låt oss säga att jag ville implementera dessa mobiler i min undervisning. Hur ska det gå till när de flesta skolor inte har öppna nätverk och där eleverna således behöver använda sin egen surf? Blir det då endast möjligt att ta del av undervisningen om du kommer från en familj som har råd att ge barnen fri surf. Detta skulle möjligtvis gå att avhjälpa, men det medför kostnader. En del rektorer är säkert villiga att satsa dessa pengar andra inte. Ska rektorerna även förse eleverna med smart-phones?

Denna debatt är kanske inte ny. Men den har helt klart tagit fart vilket jag tror, oavsett vad man står i frågan, välkomnas av många.

Något annat som inte är nytt är det faktum att många barn inte ser skolan som sin favoritsysselsättning. Vi kan göra mycket för att inspirera dessa, fånga upp och göra skolan roligare. Men att ge dem mobiltelefoner att använda på lektionstid känns inte som rätt väg att vandra. Inte för mig.

Jag hade en förälder hos mig i klassen en gång då barnet inte skött sig. Bland annat hade elevens mobilanvändande stört min genomgång då jag ansåg det nonchalant. Instagram passade inte in i min undervisningsram, inte just då. Jag var trött och krävde att eleven skulle lämna klassrummet. Då valde eleven att kontra med att göra mig påmind om min vikt. För att markera fick pappan följa sonen under en skoldag.

Pappan började dagen med att sätta sig längst bak i klassrummet – och se ner i sin mobil. Där satt han sedan med blicken i displayen hela lektionen!

Jag vill även tillägga på vilket effektivt sätt man kan göra en annan människa illa med en mobil. Hur utbrett nätmobbningen och näthatet är i detta land. Vi lärare står kanske inte i den teknologiska frontlinjen. Vi är lärare. Men som grupp är vi varken blinda, dumma eller naiva.

Slutligen tillåter jag mig inte att träffas nämnvärt av de som i denna debatt menar att vi som upplever detta som ett problem skulle vara flata i vårt ledarskap. Jag väljer att anta att detta är ord yttrade av någon som inte har någon aning om hur det ser ut i ett klassrum på många håll i Sverige. Så jag vidhåller. Jag vill ha bort mobilerna från våra klassrum.

Björn Eriksson

FAKTA

DEBATTÖREN

Björn Eriksson

Högstadielärare i svenska och SO

DEBATTEN

Jag är chanslös mot giftet i klassrummet, skrev högstadieläraren Björn Eriksson i en mycket uppmärksammad debattartikel. Han fick svar från en kollega, Anders Enström, som tvärtom argumenterade för fler mobiler i skolan. Det här är Björn Erikssons slutreplik.

GE OSS FEEDBACK
MEST LÄST