Stoppa de farliga männen – innan det är försent

Expert efter expert säger att mönstret med Anders Eklund är klassiskt – han har hållit på länge och hans beteende har trappats upp. Gång på gång har mannen attackerat och våldfört sig på kvinnor, gång på gång har han dömts. Men inget, eller ingen, har förmått att stoppa honom.

När jag är ute och föreläser om våldtäkter och om de många möten jag har haft genom åren med offer och förövare, kommer ofta frågan: Vad går det att göra då? Går det att behandla våldtäktsmän? Ska man ens bry sig?

De senaste dagarnas händelser visar väl mer än någonsin att svaret på den sista frågan är ett tveklöst ja. Det är klart att samhället åtminstone ska försöka nå fram till en sexualförbrytare. Göra allt för att bryta mönstret. Få honom att förstå. Få honom att sluta.

Vi vet ju i dag att det är människoliv det handlar om.

Men man ska ha klart för sig att många dömda sexualförbrytare inte får den behandling de skulle behöva.

De behöver inte ens. En man, eller kvinna, som döms till fängelse för sexualbrott måste inte genomgå terapi. Det är helt frivilligt. Rent praktiskt kan en dömd våldtäktsman sitta av sin tid på anstalt, utan att behöva reflektera över sin kvinnosyn eller sitt beteende. Helt utan påföljder, restriktioner eller straff. Och därefter lämna fängelset med exakt samma kvinnoförakt och bristande empati som innan. Minst lika farlig som innan.

Det är klart att det finns problem med det kontraproduktiva i att försöka tvinga på någon vård, men faktum är att orsaken till att många våldtäktsmän inte får behandling under fängelsetiden snarare stavas politisk ovilja och bristande resurser.

Man vet i dag att just sexförbrytare är bland de mest troliga seriebrottslingarna. Därtill kommer den fruktansvärda vetskapen att vissa våldtäktsmän blir värre

och värre, farligare för varje gång. Det som börjar med blottning och ofredanden eskalerar sedermera till regelrätta våldtäkter, ibland också mord.

Just därför är det så viktigt att samhället börjar se med klara ögon på attityderna kring behandling av våldtäktsmän. Dels finns det en utbredd uppfattning att ”de där svinen ska man inte satsa på”. Det är väl bara att låsa in dem och kasta bort nyckeln. Men förr eller senare ska alla dömda brottslingar ut i samhället igen – så ser vårt straffsystem ut.

Det är förstås kostsamt med terapi, psykiska utredningar och rehabilitering av sexualbrottslingar.

Men kan vi inte för en gångs skull enas om att alternativet till detta är alldeles för dyrt? Ingen familj ska någonsin behöva uppleva det de anhöriga till Engla och Pernilla gör.

Vi vet ännu inte om Engla utsattes för något sexuellt våld. Men vi vet att mannen som dödade henne har ett sjukligt sexuellt beteende, ett barnpornografiskt missbruk och ett skrämmande kvinnohat.

Det är omöjligt att säga om terapi hade stoppat Anders Eklund. Det är omöjligt att säga om psykiatrisk behandling kan stoppa alla våldtäktsmän.

Men jag minns själv ett samtal för snart fem år sedan med en kille som satt på institution för våldtäkt på en liten grannflicka.

Hans brott var på alla sätt vidrigt – och efter många månaders terapeutiska samtal hade också han, gärningsmannen, själv insett detta. Först efter professionell hjälp hade han kommit till insikt om vad han hade orsakat flickan i lidande. Han hade faktiskt inte haft en tanke på det innan.

Gud vet var den unge mannen hade slutat om han inte hade hamnat på en anstalt med vana att behandla våldtäktsmän. Gud vet vad som hade hänt med de barn som hade kommit i hans väg i framtiden.

Så en gång för alla – nu krävs krafttag mot mäns våld mot kvinnor och barn. Ingen dömd sexualförbrytare ska få lämna fängelset efter avtjänat straff med sitt kvinnoförakt intakt. Samhället måste göra allt som står i dess makt för att stoppa våldtäktsmän i tid. Innan det går som i Stjärnsund.