Miljörörelsen sviker Sverige

Den så kallade miljörörelsen med Svensk Naturskyddsförening (SNF) i spetsen har sällat sig till vänstersidan i svensk politik. Deras lösning på miljöproblemen är minskad tillväxt, handel och därmed levnadsstandard. På inget annat sätt kan man tolka deras sätt att hantera sin lagfästa överklaganderätt enligt miljöbalken.

SNF har under de senaste åren på punkt efter punkt visat att man inte är mogen att hantera det ansvaret. Man har bidragit till ökade utsläpp, sänkt tillväxt och därmed mindre pengar för människor, företag och staten att satsa på forskning och utveckling av miljövänlig teknik.

Det kanske allra tydligaste exemplet på inskränktheten hos SNF är att man är en av de största orsakerna till att Botniabanan ännu inte byggts. Järnvägens betydelse för att sänka utsläppen tvivlar nog ingen på. Men den är minst lika viktig för tillväxten i hela Norrland. Möjligheten för människor att arbetspendla och för företag att kommunicera och distribuera varor och tjänster är grunden för ett gott näringsklimat.

1996 fattades beslutet om att bygga Botniabanan och tolv år senare håller fortfarande delar av SNF på och överklagar bygget. I direkta utsläppsminskningar innebär det redan i dag att sänkningar motsvarande nästan 700 000 ton koldioxid inte har genomförts, på grund av den så kallade miljörörelsen. Det motsvarar årsutsläppen för 120 000 svenskar. För varje dag som går släpps 150 ton koldioxid ut enligt beräkningar från bland andra Banverket.

De indirekta sänkningarna som kommer av en god samhällsekonomi som skapar investeringsmöjligheter för företag och människor skulle naturligtvis göra ytterligare skillnad, särskilt för Sveriges möjligheter att exportera teknik till länder i dag inte har de ekonomiska möjligheterna att utveckla den själv.

Men SNF:s ansvar för höjda utsläpp stannar inte där. Jämtkraft AB sökte 1992 tillstånd för att bygga om ett vattenkraftverk i Långforsen. Efter många turer, med förändrad lagstiftning, fick miljörörelsen regeringsrätten att ändra det ursprungliga positiva beslutet tolv år senare. Trots att kraftverket producerat miljövänlig elektricitet i flera generationer blev det alltså stopp för denna ombyggnad för att effektivisera kraftverket.

SNF har alltså även här stoppat ett viktigt miljöprojekt. Vad som är än värre är att det oansvarsfulla sättet man använder sin överklaganderätt har också inneburit att hela praxisen har ändrats. Bolag som nu ansöker om att tillstånd för att investera i vattenkraftverk, för miljövänlig energiproduktion får i stället förelägganden om att minska sin produktion.

SNF i Sverige är bland de största hoten mot effektiviseringar och teknikutveckling, som inte bara skulle kunna sänka våra utsläpp utan också bidra till utsläppssänkningar i övriga världen.

Svensk Naturskyddsförening måste fundera över sitt ansvar. Är man beredd att ta på sitt ansvar att Sverige får svårare att nå upp till de mål som de själva kräver att svenska politiker ska ta ansvar för? Att peka finger och kräva av andra är lätt, men det är i handling man visar vad man går för.

Så länge SNF sätter krokben för sitt eget syfte och direkt bidrar till den globala uppvärmningen kan jag inget annat göra än att uppmana de centerpartister och medlemmar av Centerpartiets Ungdomsförbund som i dag är medlemmar i SNF att lämna rörelsen.

Jag är övertygad om att vi kan mota den globala uppvärmningen, men för att lyckas krävs det att vi låter människor och företag använda sin initiativkraft och sitt inneboende entreprenörskap. Den stora potentialen i att sänka utsläppen finns i första hand inte i Sverige, utan i de länder som i dag utvecklas och använder mycket fossil energi.

Sveriges ansvar måste vara att hjälpa dem genom teknikutveckling och teknikspridning. Då kan vi inte ha en miljörörelse som lägger all kraft på att stoppa utvecklingen.