ÅSIKT

Tv-spel gör pojkar kreativa – inte onda

Forskare: Att barn inte ska spela våldsamma spel är ett moraliskt argument

Det finns andra faktorer än spel som påverkar om ditt barn blir våldsamt, skriver debattören.
Det finns andra faktorer än spel som påverkar om ditt barn blir våldsamt, skriver debattören.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Maria Dufva skriver att våldsamma tv-spel som GTA lär barn att våldta och mörda. Hon uttrycker en oro för vad som kommer hända om tio år när barn växt upp och “fortsätter leva ut värderingar de samlat på sig från alla timmar, dagar och år med spel som på olika sätt uppmanar till våldshandlingar”. Det här är allvarliga påståenden. Enligt en rapport från Statens medieråd spelar en majoritet av barnen i Sverige datorspel (ungefär 90 procent). Visserligen spelar inte alla våldsamma spel, men bland ungefär en tredjedel av pojkar mellan 9 och 18 år är våldsamma spel mest populära.

Om man går ut i massmedia och påstår att en tredjedel av alla pojkar i Sverige riskerar att bli mördare och våldtäktsmän pågrund av sitt spelande vore det passande att ha mer på fötterna än anekdoter och egna observationer.

Litteraturen kring mediaeffekter har två läger, ett som menar att människor blir mer våldsamma av våldsmedia och ett annat läger som menar att så inte är fallet. Båda sidor har publicerat studier som stödjer de egna argumenten, men om vi tittar på de mer genomarbetade meta-analyserna som fokuserar på barn så kan vi konstatera att media har en minimal effekt på barns aggressiva beteenden. Även Statens medieråd har producerat en bra forskningsöversikt om detta. Om vi fokuserar på Dufvas slutargument, att spel som är sexistiska eller innehåller sexualiserat våld skulle påverka barns värderingar och attityder till just sexism, så kan vi konstatera med hjälp av longitudinella studier att det inte verkar stämma. Vi kan dra liknande slutsatser från meta-analyser av studier om våldsmedia och framtida kriminellt beteende  – även här kan vi konstatera att det inte finns något samband. Dessa studier är särskilt relevanta eftersom Dufva hänvisar till ett spel som GTA, med både inslag av sexism och uppmuntrande av kriminalitet.

Vi kan naturligtvis problematisera våldsinslag och sexism i datorspel och önska att barn spelade andra spel, men det är viktigt att poängtera att detta i grunden är ett moraliskt argument, inte baserat på forskning om hur media påverkar barn.

Vi kan med ganska god säkerhet konstatera att våldsamma eller sexistiska tv/dator-spel inte leder till mer våldsamma eller sexistiska barn, utan att det är andra faktorer som påverkar, exempelvis kultur, relationer och normer.

Problemet med den här typen av generaliseringar kring spel är att föräldrar får en missvisande bild, vilket kan leda till att vissa barn hindras från att spela. Det vore olyckligt med tanke på allt positivt som spel för med sig. De flesta är nog vid det här laget medvetna om att spel är kreativa och sociala, men vi kan även snegla mot ny neurovetenskaplig forskning som antyder att barn som spelar actionspel (särskilt first/third person shooters, som GTA), generellt uppvisar förbättrat beslutsfattande, analyserar information snabbare, har bättre visuellt minne och är bättre på att multi-taska och snabbt hoppa mellan olika uppgifter.

Intressant parentes är att ett flertal av dessa effekter verkar vara långtidseffekter, samt överförbara till verkliga livet. Långtidseffekter är sällsynta – eventuella negativa effekter brukar försvinna efter ett par minuter. Liknande slutsatser drogs av American Psychological Association i deras rapport “Benefits of Playing Video Games”, där det konstateras att spel, även våldsamma spel, kan förbättra inlärning, välmående och social förmåga.

De neurovetenskapliga studierna som citeras här är visserligen bara ett axplock från ett tidigt skede, men det är ändå värt att nämna de positiva effekterna eftersom vi ofta hör argumentet att “det är bäst att vara på den säkra sidan” när det gäller barns mediekonsumtion och skärmtid. Jag är inte alls säker på att mindre spelande och begränsad skärmtid är att “vara på den säkra sidan”, då vi riskerar att beröva barn många positiva erfarenheter och färdigheter som dom bara kan tillgodogöra sig genom media.

Daniel Kardefelt Winther, Forskare på Karolinska Institutet, Institutionen för klinisk neurovetenskap

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.