”Rosengårds problem är hela Sveriges”

Om och om igen pratas det om Rosengård och om missförhållandena här i området, med arbetslöshet, kriminalitet och utanförskap. Det finns enorma problem här, det finns det, men som man bäddar får man ligga: detta är resultatet av den politik som har bedrivits.

Det är viktigt att komma ihåg att situationen här på Rosengård inte bara är Rosengårds problem, det är hela Sveriges problem. Utan den flyktingpolitik som bedrivits skulle man inte ha haft den situation som vi har – varken på Rosengård, i Rinkeby eller i andra tungt belastade bostadsområden.

Trots att Sverige inte har resurser att ta hand om alla som kommer hit, fortsätter vi att fylla på med nyanlända flyktingar. Det är som om Sverige försökte visa hela världen att vi är duktigast av alla. Vi brukar skryta med att vår flyktingpolitik är ”generös”, men i slutändan menar jag att den politiken är ett svek, både mot dem som ska bygga ett nytt liv och mot det svenska samhället.

Det är synd om alla människor som packas på varandra, som tror att de ska få hjälp till ett värdigt liv.

Min åsikt är att många människor lockas till Sverige av ryktet om att man kan leva gratis här. Men när de väl har kommit hit passiviseras de snabbt av bidragssystemen. Först när de sitter i en lägenhet med sina barn, utan framtid, och känner sig diskriminerade, inser de att de har fattat fel beslut. Det blir som en öppen anstalt, folk kommer inte härifrån.

Mona Sahlin och andra politiker pratar gärna om integration och om pågående utredningar, men jag tror inte att de vill veta så mycket om hur verkligheten ser ut. Politikerna pratar om solidaritet, men om man verkligen vore solidarisk skulle man kunna hjälpa tio personer på plats, där det behövs, i stället för att ta hit en enda. Till Sverige når, menar jag, bara de som har medel att betala människosmugglare eller dyra biljetter. Man måste se djupare och arbeta globalt för att förebygga flyktingströmmarna, i stället för att passivt ta emot människor när katastrofen väl har blivit ett faktum.

Malmös kommunalråd Ilmar Reepalus förslag att stoppa nyinflyttningen till vår kommun i fem år är bra. Det kom visserligen alldeles för sent, men det är en grund att bygga vidare på.

Jag tror att vi måste stoppa invandringen totalt, till hela Sverige, under en viss tid, se till att hitta jobb åt alla som redan är här och ge dem möjlighet att bygga upp ett drägligt liv. Efter det kan vi möjligen gå vidare och ta emot fler hjälpbehövande.

För människor är inte bara materia, människor behöver stolthet, de behöver självförtroende, och det får man genom att arbeta och känna sig delaktig i samhället. Inte genom att få pengar till sin försörjning genom bidrag.

Om Sverige hade varit ett företag skulle landet ha gått i konkurs. För om man väljer att ge människor bidrag till deras försörjning måste man också kunna ställa krav så att de här personerna kan komma samhället till nytta, lära sig språket, integreras och hitta en vettig försörjning.

Den möjligheten finns inte här på Rosengård, det visar ju all statistik. Här finns redan alltför många människor utan förankring. Ska Rosengård någonsin bli en bra stadsdel, kan man inte fortsätta att fylla på med nyanlända flyktingar. Det krävs lugn och ro, och stora arbetsinsatser.

Om man ska bevara förtroendet för välfärdsstaten måste bidragssystemen vara rättvisa, den som inte har bidragit till välfärden ska inte heller ha samma förmåner som den som har arbetat hela livet.

Invandringsfrågan betraktas ofta som ”ett känsligt ämne”. Svenskar är väldigt rädda för att klassas som främlingsfientliga, vilket jag inte tror att särskilt många är. Däremot är jag orolig för att främlingsfientligheten ökar ytterligare om man fortsätter med den nuvarande politiken. Vi ”gamla” utlänningar, som har fått arbeta oss fram här i landet, känner också av att attityderna mot oss utan ”svenska” namn har hårdnat.

Själv kom jag hit från Turkiet på 1960-talet för att studera i Lund, men efter en vecka hade jag fått jobb. I dag driver jag en skoaffär i Rosengårds centrum.

Jag och mina vänner har funderat på vad man ska göra åt det tuffare klimatet, eftersom politikerna inte hörsammar vår – och många andras – önskan om en förändring. Vi har pratat om att man borde göra som Junilistan och starta ett enfrågeparti om flyktingpolitiken, som en proteströrelse för att väcka politikerna. Jag är övertygad om att vi skulle komma in i riksdagen med god marginal. Junilistan har visat att människor är besvikna på de etablerade partierna. Jag är så pass gammal nu att jag inte är bekymrad för egen del, men jag är orolig för nästa generation. Jag tror inte att de har någon framtid längre, inte här i Sverige.

Två av mina egna barn läser till läkare nu, i Danmark. Två unga, begåvade människor med ambitioner och toppbetyg har lämnat landet eftersom de inte fick plats i det svenska utbildningssystemet (platserna lottades ut). Nu finns det kanske plats för ett par nya bidragstagare?