ÅSIKT

Jag skäms – för min längtan att bli gravid

Maja, 30: Varför ska vi kvinnor alltid ifrågasättas för våra behov?

Någonstans i kvinnan liv, tyvärr cirka fem år före mannen, så tillkommer ett behov; behovet av att skaffa barn, skriver debattören.
Foto: THINKSTOCK
Någonstans i kvinnan liv, tyvärr cirka fem år före mannen, så tillkommer ett behov; behovet av att skaffa barn, skriver debattören.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. När jag gjorde abort 2007 så mådde jag inte dåligt, jag la ingen vikt vid att ta bort ett foster som vuxit i mig i tre månader. Jag hade heller ingen aning om att mitt liv nio år senare skulle präglas av just detta faktum, att få barn eller inte. Inte heller att alla mina relationer skulle påverkas av samma faktum, att få barn eller inte.

Fram till cirka 27 års ålder tänkte jag att barn skaffar man när man är runt 30, en rationell tanke som inte var förknippad med några känslor, tvivel eller ångest.

Det var innan den biologiska klockan började ticka.

Det finns en del basala behov i livet, vi mår till exempel inte bra om vi inte får äta, sova eller känna närhet till andra.

Men någonstans i kvinnan liv, tyvärr cirka fem år före mannen, så tillkommer ett behov; behovet av att skaffa barn.

Jag skäms sällan för att säga att jag är hungrig eller behöver sova. Det ses av alla som självklart och vi hjälps alla åt att uppfylla dessa behov, till stor del för att vi själva känner igen oss i känslan.

Men jag skäms något otroligt över att vilja ha barn. Jag skäms över att vilja bli mamma och döljer det till varje pris.

Inför vänner hör jag mig säga ”äsch, bara att njuta av att inte ha barn, passa på att resa, gå ut och roa dig”. På jobbet låtsas jag som ingenting, där är mitt behov helt osynligt. Mitt och säkert många andras.

Redan innan jag blev gravid andra gången, nu 30 år gammal, hade klockan börjat ticka. Men även den här gången dolde jag detta, ville inte verka som en galen och självisk person. Men är det själviskt att vilja ha barn? Nu efter att jag fått missfall och fått uppleva hur fint det är att vara är på väg att bilda en familj, dessutom med någon man älskar, så fortsätter jag dölja mitt behov.

Egentligen skulle jag bara vilja skrika ut; kom i mig, gör mig gravid! Att fråga varför ens partner inte kommer i en borde vara en självklarhet. I stället ska jag skämmas och hålla tyst.

Kvinnan har alltid varit ifrågasatt för sina behov. Slampa för att man är kåt. Häxa för att man har intuition. Psykiskt instabil för att man mår dåligt efter ett missfall. När folk säger att man bör gå och prata med någon för att sluta må dåligt över missfallet har jag lust att säga ”du kanske ska gå i terapi för att sluta tänka på att du vill sova när du är trött”.

Skam för att man vill ha barn. Skam väninnor emellan för att man har barn, för att man har svårt att få, för att man vill ha. Allt detta slipper männen, för kvinnorna ser ofta till att männen har barn innan de ens hunnit känna behovet, den starka längtan.

Jag vill ha barn nu, och för det vill jag slippa skämmas.

Maja

Fotnot: Då ämnet är känsligt vill debattören vara anonym. Redaktionen känner dock till skribentens fullständiga identitet.

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.