ÅSIKT

Svårast sjuka offras i vår nya psykvård

Debattören: Psykvården skulle bli som NK – men nu finns varken stöd eller tröst i psykiatrin

Psykiatrin skulle bli som ett NK – tillgängligt för alla med hög servicenivå. Men efter omorganisationen finns varken stöd eller tröst i psykiatrin, skriver Anna Leijonhielm, behandlare vid Psykiatrin södra Stockholm.
Psykiatrin skulle bli som ett NK – tillgängligt för alla med hög servicenivå. Men efter omorganisationen finns varken stöd eller tröst i psykiatrin, skriver Anna Leijonhielm, behandlare vid Psykiatrin södra Stockholm.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. I mars i år genomgick Psykiatrin i södra Stockholm en stor omorganisation och med den försvann de sista spillrorna av den psykiatri jag började arbeta inom för drygt 25 år sedan.

Både patienter och personal försöker nu förhålla sig till en helt förändrad psykiatrisk vårdapparat med ny behandlingsideologi, ny organisation med en mängd nya konfliktytor och inga inarbetade rutiner.

När jag började arbeta inom psykiatrin Södra var det socialpsykiatri som gällde. Vår överläkare hette Filipe Costa och han brann för det socialpsykiatriska synsättet. Vi människor, vare sig vi led av psykiatrisk sjuklighet eller inte, sågs i första hand som  individer i ett socialt sammanhang, där den sociala delaktigheten var en förutsättning för psykisk hälsa.

Om man kunde arbeta två timmar i veckan, skulle man arbeta två timmar i veckan. Om man kunde bo i egen lägenhet med stöd av kontaktpersoner, skulle man få ett sådant stöd.

Mentalskötarna som stod patienterna närmast, fick ett allt större ansvar i vården och det tillkom träfflokaler, boenden och arbetskooperativ i psykiatrins regi.

Socialpsykiatrins kritiker menade att det erbjöds för lite psykiatrisk behandling, som psykologsamtal och psykiatrisk sjukgymnastik.

Men i stället satsades det på stöd och tillgänglighet, nätverksmöten med socialtjänst, försäkringskassan, arbetsförmedlingen, familjesamtal, och, om än i för liten utsträckning, psykoterapi och gruppbehandlingar för olika psykiatriska sjukdomstillstånd.

Även om Filipe Costa var tvungen att revidera sin socialpsykiatriska vision flera gånger om innan han gick i pension, präglades ändå psykiatrin södra av hans synsätt ända fram till omorganisationen den 1 mars 2016.

Inför omorganisationen rådde det stora meningsskiljaktigheter bland de ansvariga. Chefer fick sluta och nya tillkom. Länge kändes det som att det inte skulle bli någon omorganisation.

För oss som arbetade på de olika enheterna tuffade den psykiatriska vardagen på. Ibland fick vi något mejl eller dokument om hur den nya psykiatrin skulle vara utformad.

Ett dokument kallades för ”SLSO-psykiatrins oktoberrevolution”. 

I detta dokument kunde man läsa om en personcentrerad vård inom psykiatrin. Man använde sig av metaforen att psykiatrin skulle vara som ett NK, tillgängligt för alla med hög servicenivå och hög kvalitet. Jag citerar:

”Vid ingången finns en informationsdisk där man kan få en karta över var man hittar det man letar efter bland ett rikt utbud av specialiserade tjänster, boutiquer med olika kollektioner. Den som vill kan själv botanisera och välja det man behöver. Den som behöver kan ta hjälp av en ”personal shopper” som kan följa med”.

Översatt i psykiatriska termer innebar detta enligt dokumentet att NK:s informationsdisk var en ”diagnoskiosk”. Kartan över varuhuset var en individuell vårdplan. Butikerna var vårdprogram-baserade verksamheter utifrån diagnos. ”Personal shopper” var”personcentrerad vård anpassad efter funktionsnivå”.

Utifrån detta dokument byggdes så den nya psykiatrin. Strax innan sjösättningen avgick verksamhetschefen, några månader senare lämnades skutan även av chefen för öppenvårdspsykiatrin. Båda två hade varit med under den flera år långa planeringsfasen.

Psykiatrin Södra är numera organiserad så att patienterna fördelas på olika specialiserade mottagningar utifrån sina diagnoser. Det är ”diagnoskiosken” det vill säga Jour-bedömnings och konsultations-enheten som gör fördelningsarbetet. Den sociala verkligheten människor befinner sig i är inte längre något psykiatrin ska behöva bry sig om. Psykiatriska sjukdomar ska behandlas med riktad behandling utifrån nationella vårdprogram.

Och det är väl bra. Ibland.

Men vad händer med alla de patienter som inte går att bota och de som av olika skäl inte har förmåga eller ork att gå i en riktad behandling? Och vad gör man med de patienter som har flera olika diagnoser?

I modellen sägs det att det är ”huvudiagnosen” som ska behandlas, vilket innebär att de svåraste patienterna bollas mellan olika specialiserade mottagningar med stor risk att ingen anser sig kunna ta hand om dem.

Som det är nu svajar hela Psykiatrin södra. Hur ser organisationens ledning på uppkomsten och vidmakthållandet av psykisk sjukdom? Vad är det för ideologi som styr?

Hippokrates, som brukar kallas ”den moderna läkekonstens fader” lär ha myntat ”läkareden” som man brukar få ta del av vid introduktionen till så gott som alla sjukvårdsutbildningar i Sverige.

Den lyder: ”Ibland bota, ofta lindra, alltid trösta.” Den överensstämmer med Värdegrunden för hälso- och sjukvården i Stockholms läns landsting där man läser: ”När man inte kan bota ska vården inriktas på att ge lindring, stöd och tröst.”

Det är de svårast sjuka som är svårast att bota. I och med omorganisationen finns det inte längre något stöd inom psykiatrin. Och ingen tröst heller.

Anna Leijonhielm, behandlare inom Psykiatrin södra

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.