Snart tigger svenska barn

Vart femte barn växer upp i familjer som har svårt att klara löpande utgifter som hyra och mat. Svenska barn svälter inte ihjäl men nöden krafsar ändå på dörren, de kan växa upp i armod och med en smärtande känsla av utanförskap.

Majblomman är en av de hjälporganisationer som tar emot ansökningar från panka föräldrar, förra året delade de ut 22 miljoner till hjälpsökande. Allt fler måste desperat luta sig mot välgörenhetsorganisationer.

Förr ansökte de flesta om pengar som kunde ge en liten guldkant i ett tufft liv, men sedan mitten av 90-talet handlar de flesta ansökningar om basala behov för barnen. Glasögon, kläder och skor eller ett bidrag till en fritidsaktivitet är den vanligaste förfrågan.

Det handlar ofta om att försöka få en smula av den välfärdskaka andra verkar roffa åt sig av, enkla saker som att kunna åka på läger under det långa sommarlovet, att kunna få ägna sig åt en sportaktivitet eller att få en vanlig cykel.

Oroande många barn saknar pengar till vanliga kläder, barn växer fort, sliter ut sina plagg och kan lida förfärligt av att inte ha något av de snygga plagg ”alla andra” bär. En familj behöver inte ha varit fattig länge för att det ska synas på barnet.

Majblomman får många ansökningar om bidrag till glasögon för barn, något som kan gå på ett par tusen varje gång de ska förnyas. Summan kan jämföras med en månads socialbidrag som enligt riksnorm är på 1 880 kronor för ett mellanstadiebarn. Bidrag till resor efterfrågas ofta, det handlar mest om att åka tåg till någon nära släkting, något man inte haft råd med på många år.

Tidsandan slänger gärna skuld i tunga lass på den förälder som inte kan hänga med ekonomiskt: vill de inte satsa på sina barn? Vad prioriterar de i stället? Men vem som helst kan hamna där, och även om vi hoppar över dem som aldrig fått en chans att etablera sig är det få som klarar en längre tids sjukdom eller arbetslöshet. En skilsmässa eller tillfällig svacka kan räcka för att ekonomin ska braka.

Att vara fattig är ironiskt nog dyrt, en försenad räkning blir dyrare, att inte kunna planera sina inköp klokt likaså. Och vilka har de höga hyrorna i områden som är svåra att byta sig bort från?

Att vara fattigt barn kan innebära att dra runt i lägenheten hela sommarlovet, att inte kunna följa med på skolutflykten för att man saknar gummistövlar, att sjukskrivas från skolresan för att avgiften blev för hög.

Det kan betyda att man inte kan gå på kalas för att man inte har råd med present eller för att man aldrig kan bjuda tillbaka. Eller att få sluta på dansen, fotbollen eller vad man nu vill syssla med för att utrustning och avgift är omöjlig att skaka fram ur den redan snäva matkassan.

Att vara fattig förälder kan innebära en svårsmält skam, ett ständigt trollande med knäna men också en stor hopplöshet – tänk på mamman här i Stockholm som ville lämna blod för att få pengar till pannkakor åt sina barn. Hon blev nekad, hon hade för dåliga värden för att hon ätit för dåligt…

Att växa upp utan pengar är att inte dela den värld andra lever i. Att aldrig ha varit i en nöjespark, på bio eller på restaurang sår ett frö av bitterhet. Att se det som att man inte är en del av det samhälle som finns runt omkring en ger själsliga märken. Är vi beredda

att ta hand om en skara unga som vuxit upp vid sidan om, en grupp som alltid stått utanför?

Vi har en barnfattigdom i Sverige – kan vi göra mer än att köpa plastblommor? Vilket samhälle ska vi tolerera? Det var inte länge sedan vi förfasade oss över de första tiggarna i tunnelbanan, nu reagerar vi inte längre – helt snart kommer vi att ha tiggande barn också.

Vill vi ha det så?