Hur kan man tiga sig till enskild vårdnad?

Jag heter Martin och har ända sedan min dotters födelse 1994 fått kämpa för att få ta del av hennes liv.

Min dotter föddes cirka fyra månader för tidigt, hon vistades lång tid på sjukhuset.

Det var jag som bytte de första blöjorna på henne, jag vakade dag och natt vid kuvösen tills nattpersonalen sa åt mig att ”du måste sova”. Det var en påfrestande tid för både mig och hennes mor. Vi bröt vårt förhållande redan under sjukhusvistelsen.

När dagen för hemresan kom tog flickans mamma hem henne till mormor. Där hade hon tänkt att de nu skulle bo. Hon sa att jag alltid skulle vara välkommen dit för att ”hälsa på” mitt barn.

Jag fick då veta innebörden av ”alltid vara välkommen”: I god tid före mitt besök skulle jag anmäla att jag skulle komma och hälsa på. För det mesta så ”passade det inte”, och när det väl var okej fick jag titta på min dotter genom fönstret från utomhusverandan.

Jag tänkte att så här kan det väl inte få gå till, och tog kontakt med ett juridiskt ombud. Detta ledde till att mamman sökte – och fick – enskild vårdnad i början av 1996.

Jag fick ett minimalt dagsumgänge med upptrappning där jag skulle träffa min dotter vissa tider under dagen.

Detta kunde ju ha fungerat – om mamman hade öppnat dörren. Visst öppnade hon dörren de första gångerna när det var frågan om besök endast hemma hos henne.

Men när upptrappningen skulle börja och jag skulle få ta med vår flicka några timmar så var dörren plötsligt stängd. Då kontaktade jag socialen. De sa att vi var välkomna dit på möte, och att eftersom jag inte träffat min dotter på så lång tid så måste jag börja om min invänjningsperiod.

Denna process upprepades gång på gång tills dörren helt plötsligt inte öppnades alls.

Advokaten sa att vi måste gå in och begära verkställighet av tingsrättens umgängesdom. Jag fick rätt i både länsrätt och kammarrätt och modern fick ett vitesföreläggande. Vi var i tingsrätten ytterligare tre gånger för att försöka få ett umgänge som varade längre än en helg.

Detta var dock helt resultatlöst och umgängessabotaget fortsatte ända till i februari 2002, samma år som min flicka skulle fylla åtta år.

Då fick vi gemensam vårdnad, vilket gav mig möjlighet att i alla fall få ta del av vad som hände min dotter – i skola, på sjukhus.

Umgängessabotaget fortsatte, men inte i samma utsträckning som tidigare. Jag var tvungen att ha med mig en vän vid varje hämtningstillfälle, som kunde intyga om dörren varit stängd.

När jag kontaktade socialen hänvisade de till polisen, och polisen i sin tur, de hänvisade till socialen. Det vill säga att man kan sabotera ett umgänge precis hur mycket som helst utan någon som helst åtgärd.

Att begära verkställighet av länsrättsdomen kändes rätt meningslöst med tidigare facit i hand.

I våras fick min dotters mamma enskild vårdnad igen. Mamman var uppenbarligen inte nöjd med att vi hade gemensam vårdnad, och väntade därför bara in ny rättshjälpsersättning för att kunna söka enskild vårdnad.

Fram till dess så var hennes uppdrag att se till att samarbetet inte skulle fungera på något sätt. Det gav utdelning.

I tisdags fastställde hovrätten tingsrättsdomen som gav mamman enskild vårdnad.

Vi anses båda vara lämpliga vårdnadshavare. Orsaken är att det klart och tydligt framgår att modern vägrar att kommunicera eller ha någon som helst kontakt med fadern, det vill säga mig.

Socialen, tingsrätten och hovrätten verkar gömma sig bakom talesättet ”det är aldrig ens fel att två träter”.

De anser att konflikten är så pass djup att detta är till skada för barnet, och eftersom inte modern vill lösa konflikten, och min dotter mestadels har bott med sin mamma, får mamman vårdnaden.

Jag har aldrig gjort mig skyldig till något som helst brott mot mamman, det har aldrig framkommit att jag försummat mitt åtagande som pappa.

Jag ställer då frågan: Hur kan man tiga sig till enskild vårdnad?Att få rätt till enskild vårdnad genom att tiga, att inte ge någon information, att sabotera umgänge. Hur kan det vara svensk rättspraxis?

Hur kan lagen stödja föräldrars egenmäktighet?

Först nu förstår att jag att många fäder väljer att ge upp. Jag tänker ge upp kampen nu – för att rädda mig själv. För man klarar inte av att ta hur mycket skit som helst.