Stoppa de överdrivna medielarmen

Vi översköljs av larmrapporter om mat och folkhälsa i media. Undersökningar visar att varje dag publiceras inte mindre än två folkhälsolarm i europeiska medier. Men, betyder det verkligen att maten vi äter, dryckerna vi dricker och medicinen vi tar är mindre säkra än tidigare?

Faktum är att verkligheten är helt annorlunda, den mat, dryck och medicin vi använder är lika säker som den alltid varit, om inte säkrare. Det som har hänt är att de myndigheter som reglerar marknaden för dessa produkter i ökande grad tappat allmänhetens förtroende.

De senaste tio åren har vi sett ett antal skandaler som sträckt sig över förorenat blod i Frankrike, BSE i Storbritannien, och akrylamid i Sverige. På grund av dessa skandaler och andra har allmänhetens förtroende för de reglerande och lagstiftande myndigheterna minskat.

Tidigare har dessa myndigheter kunnat kontrollera de områden de satts att bevaka och begränsa. Informationsflödena var långsammare, media var själva mer försiktiga och myndigheterna åtnjöt större förtroende från alla parter. Detta innebar att om forskning som visade på en möjlig hälsofara publicerades i en vetenskaplig tidsskrift kunde de berörda myndigheterna agera proaktivt och därmed stoppa onödiga hälsolarm.

I dag når dessa forskningsresultat ofta allmänheten i en nära nog helt ofiltrerad form. I dagens snabba nyhetsmiljö, där medierna tävlar i aggressivitet (en sjukdom som svenska medier smittats med av sina engelska kollegor) och forskare och akademiker kämpar om medieutrymme har myndigheterna inte längre någon chans att kontrollera kommunikationsmiljön. Det är snarare akademiker och forskare, de som drar igång larmen eller i vissa fall andra intressegrupper som får medias uppmärksamhet. Det som är oroande med denna utveckling är att i många fall har dessa aktörer inte allmänhetens bästa som högsta prioritet.

Ett mycket tydligt exempel är forskarna som låg bakom aspartamlarmet 2005, som var mer

intresserade av att skapa uppmärksamhet kring sig själva än att skydda allmänheten.

Genom att avsiktligt förstärka tveksamma forskningsresultat på presskonferenser,

i intervjuer och i pressreleaser – samtidigt som man vägrade att vara transparenta med sina resultat – skapades ett informationsvakuum. Detta vakuum fylldes snabbt av grupper med intressen av att misskreditera aspartam. När EU:s reglerande och folkhälsovårdande myndigheter sedan reagerade och visade att forskarnas uppgifter var felaktiga blåstes förvisso larmet över men skadan var redan gjord.

Detta är inte sunt. Allmänheten runt om i Europa har tillräckligt mycket att oroa sig för ändå. Det sista de behöver är att oroas av en massa pseudovetenskapliga forskningslarm som förstärkts av massmedia. Dessa missförhållanden måste snabbt åtgärdas.

Kanske kan Sverige, när man tar över ordförandeskapet

i EU under andra halvan av 2009, spela en viktig roll genom att arbeta för införandet av ett Europeiskt Vetenskapsråd med uppgift att stävja och på sikt eliminera att pseudovetenskap som oroar människor i onödan presenteras som sanningar i media.

Som ett andra steg vore det bra om europeiska medier, i nära samarbete med den akademiska världen kunde utveckla gemensamma kommunikationsriktlinjer för att säkerställa att vetenskap, risk och osäkerhet kommuniceras mer korrekt i media. I dagsläget är det bara brittiska BBC som tagit fram sådana riktlinjer kring hur vetenskapliga rön och forskning skall och bör kommuniceras.

Som tredje och sista steg måste också myndigheterna själva bli bättre på att kommunicera skillnaden på fara, risk och osäkerhet.

Till dessa åtgärder har införts så är det vår plikt som akademiker att arbeta med myndigheter, media och andra intressegrupper för att hjälpa dem att bättre skilja ut riktig vetenskap från pseudovetenskap och på så sätt minska antalet onödiga larmrapporter i media.