Bli en mermänniska

Jag är en människa, som vill vara mer än bara en människa. Det är för att jag är ofullständig. Varje dag jag vaknar måste jag tänka mig för innan jag handlar. Det är för att jag är felbar. Där skiljer jag mig inte från andra medmänniskor särskilt, men jag har särskilda behov.

När jag föddes, var jag inte som andra. Fem fingrar på varje hand och fem tår på varje fot, visserligen, men osynligt handikappad, som det hette på den tiden.

Nu heter det funktionshindrad. Det är bara ett nytt ord för samma sak. Jag föredrar att kalla det hindrad. Något hindrar mig att existera som andra medmänniskor.

År 1961 fick jag min första ”diagnos”: kvinna. Denna min medföddhet har givit mig psykiska pålagringar (30-procentiga skador). År 1998 fick jag min andra diagnos: överrörlig.

Förra året fick jag mina ytterligare diagnoser: 75 procent högfungerande autistisk (AS), 55 procent överrörlig (EDS) och 25 procent överaktiv (ADHD). Högfungerande låter mer än lagom och överrörlig och överaktiv detsamma. Det finns ett synonymord som också passar ganska bra: hyper. Ordboken säger att hyper betyder över eller överdriven.

Med andra ord, en mermänniska.

Och jag vill vara en mermänniska, en individ som tänker ännu längre än tanken kan tänka sig. Jag tänker mig att vi som fått extra kapacitet att tänka längre än andra medmänniskor ska berätta hur vi vill bli bemötta och hur vi vill att andra ska bemöta varandra.

Att vara medmänniska räcker inte i dag, eftersom det sker så mycket ondskefullt i omvärlden. Jag tänker mig att det beror på all okunnighet. Därför är medicinen jag tänker mig som komplement till klassificering och diagnostisering något som alla andra också behöver – kärlek. Nu när mina båda barn blivit lite större, sitter de inte, ligger de inte och klänger de inte i min famn hela tiden.

Alla småbarnsåren, när jag badade dem och gick och lade mig samtidigt som de, för att de skulle få så mycket villkorslös kärlek som möjligt, är över. Vi talar öppet om det hemma. Kärlek. Vi talar öppet om dess motsats också.

Ickekärlek, eller kärleksbrist. När jag frågar om de har kärlek inom sig svarar sönerna:

–?Nu är jag full med kärlek, mamma.

Så flinar de. Det där leendet som gör att jag smälter. Mitt hjärta blöder och mitt sinne brinner. Kalla mig gärna kär och galen. Jag brinner i dag. Min modersroll förändrade mig till en mermänniska. Sedan jag blev mamma, har jag låtit kärlekens eld förbränna mig till en hög aska, med en liten, liten gnista av hopp längst in i mitt hjärta. Tog eld igen.

Så pågår det, varje dag, varje gång jag möter okunnigheten. Okunnigheten jag möter finns i media, i grannskapet, hos politiker och hos näringslivet. Det närande livet kontra det tärande livet. Vi som både jobbat och själva behövt vård av samhället kallas tärande av andra medmänniskor.

Se då till, medmänniskor, att träna lika hårt som jag gör. Träna upp era kroppar, era sinnen och era mänskliga förmågor till att göra mer än ni tror att ni orkar. För det gör jag. Varför skulle ni andra luta er tillbaka och låta bli att vara mermänskliga?

Det har vi inte tid med. Snart får inte några människor existera felbara, snart blir det elitistiska tänkandet ett faktum och vi tillåter inte människobarn födas utan genetiska felbarheter längre. Ingen är så annorlunda skapad att det påverkar mermänskligheten i beteendemönstren hos barn och andras ungar, kvinnor gentemot män.

Alla människor behöver kärlek som förebyggande medicin. Den tillvaro för barn som behöver medicineras är både hemmet, förskolan och skolan. Det som behövs praktiskt är ett bättre fungerande nät av mermänniskor inom vården där barn föds, där barns tillväxt kontrolleras och där barn vistas medan föräldrar skapar resurser för att ge sina barn en värdig framtid.

I skolan skulle undervisningen tillämpas med den äkta kärleken till varje barn. De mermänniskor som befinner sig kring våra barn, både vi föräldrar och den personal som utbildas inom vården, skulle få fortbildning i mermänsklighet.

Det som behövs förändras är synen på barnen som individer. Varje barn ska få existera som det är fött, medan det som är ofött eller ofullständigt inom dem ska få blomma och utvecklas genom tillförsel av kärlek i praktisk handling.

Kramar. Den där massagen som vissa skolor redan tillämpar kan utökas till kärleksfulla kramar varje dag.

Det finns barn som aldrig får kramar, det är jag säker på. I hemmet och i förskolan ska både föräldrar och personal kring barnet ha högre ersättning för det viktiga arbete de gör kring barnen. Det är barnen som är den stora investeringen. Det är inte bara blodsbanden som gör mig kär och galen.

Passionen att få existera gör att jag älskar som en mermänniska och skapar såväl konst som konstigheter, vilka gör att andra stannar upp, låter snöstjärnor tåras på sina kinder och kanske får jag möta själens spegel hos en mermänniska som tänker som jag, som brinner som jag och då önskar jag att vi kunde gå samman, till en liten rörelse på två individer, som sprider sig som norrskenet sprakar.

Denna rörelse skulle jag önska spred sig från öga till öga, från hand till hand och från hjärta till hjärta. Detta skulle vara motsatsen till okunnigheten, som sprider sig i samhället och skapar ett samhälle där snart ingen mer än de som bara tänker på sig själva får existera. De som bara är människor, Homo sapiens. Vi får byta artnamn. I stället för ”Den tänk-ande människan” får vi kalla oss Homo sapiens amoris. ”Den tänkande och älskande människan”.