Rädda vårt fängelse!

Inom kriminalvården vill man gärna visa att man tar hänsyn till dömda kvinnors utsatthet och speciella behov. Något sådan hänsyn finns dock inte i detta förslag om nedläggning av vår arbetsplats.

I arbete med kvinnor som är dömda till fängelse ingår problematik som är specifikt för kvinnor. Kvinnor är ofta själva brottsoffer, utsatta för sexuellt våld och ofta utnyttjade i en kriminell miljö som styrs av männens våldsamhet. Behovet av att bygga ett förtroende till dessa kvinnor är resurskrävande, men fundamentalt för att få en behandlingsinriktad miljö och därigenom kunna stödja dessa utsatta kvinnor att lämna kriminalitet och missbruk.

Den miljön finns på anstalten Ljustadalen som fram till nu inte drabbats av kriminalvårdens nya ledord: stordrift.

Kvinnor, mantalsskrivna i Norrland, som döms till fängelsestraff kommer naturligtvis att drabbas först av denna eventuella nedläggning. Deras behov att bygga upp och hålla kontakt med sina barn kommer att förhindras genom avstånd på i vissa fall 70 till 100 mil för besök. Förhållandet till deras barn och de närstående i hemorten som kan vara stödjande i dessa kvinnors återanpassning blir i praktiken omöjlig.

De minderåriga barnen drabbas naturligtvis hårdast, då de genom ett myndighetsbeslut i praktiken berövas kontakten med deras biologiska mödrar. Detta motsäger direkt det barnperspektiv som kriminalvården säger sig företräda. Att ordna en utslussning, kontakt med sociala myndigheter och frivård i kvinnornas hemkommuner blir nästan en omöjlighet. De geografiskt långa avstånden gör att de intagna kvinnorna inte kan hålla dessa stödjande kontakter i samband med permissioner.

Kriminalvården har dock en lösning på detta geografiska problem. Enligt nedläggningsförslaget kommer dömda kvinnor som i dag är placerade på anstalten Ljustadalen att placeras på anstalten Viskan 5 mil väster om Sundsvall. Viskan är en öppen anstalt som huvudsakligen fokuserar på män som dömts för sexualbrott och relationsrelaterat våld.

Med vår samlade erfarenhet av att arbeta med kvinnor i anstalt så anser vi detta förslag inte bara är förkastligt, utan med all mänsklig logik rent vansinnigt.

Även om kvinnorna skulle förseglas i fastigheter utan fönster och gemensamma utrymmen till männen så skulle vetskapen om att dessa män som är dömda för dessa brott alltid vara närvarande och förödande. Att ställa dessa kvinnor inför faktum att stängas in av ett staket tillsammans med sexualbrotts- och relationsbrottsdömda män bevisar att vi inom kriminalvården inte skyddar kvinnorna mot detta som de utsätts för ute i samhället.

Enligt nedläggningsplanen ska anstalten Ljustadalen nu omvandlas till ett halvvägshus för – män...

Hyreskontraktet till fastigheten är kriminalvården bunden till år 2020 så detta blir lösningen för att få mest per peng. Hur än nedläggningsplanen kom att se ut när den genomförs så blir dömda kvinnor förlorarna. Antingen så spärras de in med männen på anstalten Viskan eller får de inga platser norr om Stockholm. Vi kan bara konstatera att precis som i samhället så styr männens norm och behov. Men denna gång slår det på de svagaste kvinnorna av alla i vårt samhälle.

Vi som är knutna till lilla anstalten Ljustadalen är oerhört stolta över det arbete vi genomför. I en liten och behandlingsinriktad miljö där intagna och personal är nära varandra och som inte smittats av den fånge-fångvaktare-relation som annars är så vanlig inom kriminalvården.

Vi anser att denna relation är nödvändig för att kunna få dessa kvinnor att öppna sig för förändring och till ett liv utan kriminalitet och missbruk.

Vi hoppas naturligtvis att vi får fortsätta det arbetet under lång tid och hoppas därför att generaldirektör Lars Nyhlén och berörda politiker ändrar åsikt om vår nedläggning. Frågan är om det finns plats för oss att utföra det arbete vi gör i ett Sverige där flest (mans)fångar per peng styr verksamheten.