Toppstyrning och personkult i miljöpartiet

Miljöpartiet bildades 1981 i reaktion mot de då etablerade partierna, deras organisationsbygge och deras världsbild.

Miljöpartiet ville söka sig en annan väg. Hierarkier skulle motverkas. Målet var en platt organisation med så mycket medlemsdemokrati som möjligt. Partiordförande var det inte tal om.

De första åren roterade ”ansiktet utåt” var tredje månad. Detta fungerade inte eftersom få kunde hålla reda på vem som för dagen var partiets talesperson.

Efter tre år beslöt miljöpartiet att inrätta språkrör. Deras uppgift var att föra partiets talan, inte att fungera som auktoritet internt. Partiets övertygelse var att interndemokrati var ett mål i sig. Kongresserna skulle fatta besluten och språkrören följa dem.

Partiets politik skulle vara det centrala. Sakfrågorna före person.

Men de senaste åren har partiet förändrat policy utan vare sig debatt eller, så vitt jag vet, hörbart internt ifrågasättande.

I dag byggs ledarfunktionen upp som i vilket annat parti som helst. Beslut som bryter mot partiprogrammet fattas av partiledningen utan större interna protester. ”Effektivitet” och ”rea-lism” blir nyckelord när partiledningen plötsligt driver helt annan politik än den som gräsrötterna slagit fast.

Miljöpartiets nya inriktning kan man ta del av rent konkret då man studerar partiernas hemsidor. Startsidorna visar vilken vikt man lägger vid ledarfunktionen. De flesta partier (s, c, fp, kd och v) har bara en bild på sin partiledare. Politiken talar mer än Ledarna.

Men på miljöpartiets startsida figurerar Peter Eriksson på fyra (!) bilder. Några andra miljöpartister existerar inte på bild, om de inte figurerar tillsammans med det manliga språkröret. Maria Wetterstrand, föräldraledigt kvinnligt språkrör, förekommer en gång på bild. Då tillsammans med Peter Eriksson.

I övrigt får vi se ”Peter i stormens spår”, Peter som gör utspel om säkerhetsdepartement och Peter som presenterar nytt förslag till partiprogram. Den medvetna personfixeringen är ett nytt inslag i miljöpartiet och hade, av djupt ideologiska skäl, varit fullständigt otänkbar när partiet bildades.

Självfallet kan man inte bedöma ett partis mått av centralisering genom att studera hur mycket personkult som förekommer på hemsidorna. Men man kan konstatera att miljöpartiet lanserar sitt manliga språkrör både mer och tydligare än andra partier lanserar sina partiledare. Vilket är något nytt.

Partiet har gått en lång väg, från antiauktoritärt till organiserat auktoritetsbygge.

Detta är förstås en fullt medveten strategi. Partiledningen satsar allt på att Göran Persson skall släppa in ett par miljöpartister i regeringen efter nästa val. En förutsättning för detta är dock att Göran Persson känner sig säker på att miljöpartiets partiledning kan driva en politik direkt mot det egna partiets ståndpunkter.

Språkrören måste få sådan auktoritet att de kan få med sig riksdagsgrupp, förtroenderåd och andra som kan börja ”bråka”. Annars blir det strul och eviga kriser. Ledare i miljöpartiet måste således, med det upplägg man nu har, uppträda som auktoriteter inåt i partiet. Något som säkert också uppskattas av Vägval vänster, som Peter Eriksson träffar i dag.

Politiken som bedrivs i riksdagen och genom medierna är redan nu hårt styrd av partiledningen. Språkrören slår, tvärtemot partiprogram och ideologi, fast att miljöpartiet ”är fullt och fast övertygat om att ekonomisk tillväxt är nödvändigt för god miljö och rättvisa”.

Partiledningen driver riksdagsgruppen att rösta mot sin egen motion och för EU:s stridsgrupper.

Man hävdar till och med gentemot sina medlemmar att avvecklingen av arvs- och gåvoskatten är ”en grön framgång”, vilket är ett minst sagt märkligt påstående. Partiprogrammet reduceras, som hos andra partier, till ett radikalt alibi. Partiledningen försöker till och med ändra stadgarna så att kongresser, där medlemmarna skall få säga sitt, bara skall hållas vartannat år.

Strategin är solklar: mer makt till ledningen. Precis tvärtemot det som miljöpartiet stod för vid bildandet. För att inte tala om hur otänkbart det då skulle uppfattas om ett grönt språkrör i tv hade avfärdat kritik från medlemmar med ordet ”fjantigt”.

Utvecklingen leder oundvikligt till några frågeställningar:

Måste man se interndemokrati och medlemmars inflytande som ett hinder för potent och ”effektivt” politiskt arbete? Finns det en inneboende kraft i varje organisation att stegvis bli alltmer hierarkisk? Var miljöpartiets vision om ett annorlunda parti en naiv dröm? I så fall väljer i alla fall jag att vara en naiv drömmare.