Maktlystnaden hotar miljöpartiet

Birger Schlaug har rätt!

Jag är rörande överens med Grön ungdoms språkrör Zaida Catalán om att den absoluta majoriteten av miljöpartiets medlemmar aldrig kommer att sluta kämpa för en radikal grön politik – men det verkar också vara det enda vi är överens om i denna debatt. Till skillnad från Zaida håller jag med Birger Schlaug i den kritik han för fram mot Peter Eriksson och miljöpartiets ledning.

Gång efter annan har vi sett hur ledande företrädare för miljöpartiet har kört över medlemmarnas tydligt manifesterade vilja i sin iver att visa hur ”mogna”, ”realistiska” och ”regeringsdugliga” vi är.

Hur mycket jag än önskar att det vore så, var uppgörelsen om försvarspropositionen inget ”enstaka felsteg”, som Zaida skriver i sin artikel. Om någon befinner sig i en krock mellan dröm och verklighet, är det den som envist lyckas blunda för den i mitt tycke destruktiva utveckling partiet genomgått under senare tid.

Ett konkret och färskt exempel på hur en framväxande elit inom partiet alltmer fjärmar sig från gräsrötterna är den lönehöjning som röstades igenom för vår partisek­reterare under helgens partistyrelsemöte.

Professionalism är ingen garanti för samhällsförändring. Långt viktigare är medlemmarnas engagemang och visioner. Sedan beslutet i lördags ligger partisekreterarens lön på 46Ì´0;000 kr, i paritet med riksdagsledamöternas månadsinkomst, en ökning med 9Ì´0;000 kr från den redan tidigare höga nivån på 37 000 kr.

Vart har känslan för den grundläggande solidaritetstanken som utgör kärnan i den gröna ideologin tagit vägen? Det är som om den vore bortblåst när ett parti som gör anspråk på att ha en unik helhetssyn tar ett sådant beslut. Detta bekräftar bara de farhågor som uppstod redan i somras när våra språkrör tillsammans med vänsterledaren och statsministern hyllade den orealistiska tillväxtidén på DN Debatt.

I en värld med ändliga resurser är det inte möjligt med tillväxt i all oändlighet. Någonting som fram till nyss har varit en självklarhet i miljöpartiet. Sådana höga inkomster uppmuntrar till lyxkonsumtion och tar inte på något vis hänsyn till de insikter vi har vunnit om rättvist miljöutrymme i ett globalt perspektiv, där vi i västvärlden måste sansa oss i vår köpmani för att inte planeten fullständigt ska duka under för tyngden av våra ständigt växande sopberg.

Partisekreterarens nya rekordlön bryter mot den princip vi har om att den med högst lön i partiorganisationen inte får tjäna mer än dubbelt så mycket som den lägst avlönade. Därtill står detta beslut i skarp kontrast till vårt konsekventa motstånd mot de ständigt ökande arvodena för riksdagsledamöter.

Det är med oro och en växande olustkänsla jag och en stor andel av medlemmarna inom såväl Grön ungdom som miljöpartiet ser hur vårt en gång decentralistiska parti alltmer börjar anta de strukturer som det en gång bildades i protest mot.

Maktens lockelse förblindar. Stora delar av partiledningen tycks redan ha valt att lägga sig platt för de grå makter, i dagsläget främst i form av högersossar, som drar i rakt motsatt riktning från den klara politiska linje vår partikongress har dragit upp.

Missnöjet gror i lokalavdelningarna runtom i landet. Det är hög tid att partiledningen vaknar upp ur sina maktdrömmar. De måste börja respektera partiprogrammet och kongressbesluten som dess uppdragsgivare i form av medlemmar och väljare har gett dem förtroendet att förvalta. Annars kan det bli ett brutalt uppvaknande där ingen av oss vill ha med partiet att göra längre.