Burmas folk utsatt för folkmord – av sina egna ledare

Det råder delade meningar om huruvida det internationella samfundet kan tillgripa våld för att tillförsäkra offren för konflikt eller naturkatastrof rätt till hjälp. Men det bärande argumentet är en moralisk skyldighet för det internationella samfundet att ingripa vid sådana situationer där folkmord kan befaras. Hur länge skall vi tvingas åse hur brutala regimer fullständigt struntar i internationella normer och moraliska överväganden för att skydda sina egna intressen?

Redan 1992 fick jag på en spontan inbjudan av dåvarande OCHA-chefen Jan Eliasson vara med på FNs säkerhetsråds session om Bosnien-Hercegovina i FN-huset i New York. Då vädjade Jan Eliasson, Sodaka Ogata (FNs Flyktingkommissarie) och Juan Sommaruga från Internationella Röda korskommittén samstämmigt om att det internationella samfundet skulle ingripa för att stoppa folkmordet på balkan.

Tyvärr klingade deras vädjan ohörd. I samband med folkmordet i Rwanda visade FN under Kofi Annans ledning, att det var oförmöget att mobilisera det internationella samfundet för att stoppa folkmordet. Millioner människor dog i dessa interna konflikter.

Tyvärr försvann debatten om ”rätten till humanitär intervention och rätten till hjälp”, som väcktes i samband med dessa händelser och vare sig politiker eller folkrättsexperter har lyckats återföra frågan på den internationella dagordningen.

Burma-regimens vägran att släppa in hjälparbetare och hjälpsändningar till katastrofoffren för orkanen Nagris är ytterligare en situation där folkmord begås utan att någon ingriper. FN-chefens Ban Ki-Moons besök för två veckor sedan har inte gett några påtagliga resultat.

Den 4 juni återvände ett amerikanskt hjälpfartyg från området utan att kunna lasta av hjälpsändningarna på grund av juntans vägran.

Det finns inga internationella konventioner som skyddar offer för naturkatastrofer. Det är varje regerings privilegium att avgöra om internationell hjälp skall accepteras och internationella hjälparbetare få tillträde till katastrofområden.

I de flesta fall där det inträffar stora katastrofer har det visat sig att det egna landets resurser inte räcker till. Så var det när tsunamin inträffade i Sydostasien 2004 eller som nu senast i Kina vid den enorma jordbävningskatastrofen för en tid sedan. Kina har accepterat hjälp och internationella hjälparbetare och internationella mediers närvaro.

Det är annorlunda i Burma. Ett land stängt för omvärlden i fyra årtionden och ett av de fattigaste i världen. Nu drabbat av en katastrof som överstiger all mänsklig förståelse.

Vad gör då juntan? Hindrar all internationell hjälp! Stoppar internationella humanitära organisationers experter på hjälparbete! Utvisar internationella medierepresentanter (CNN 16 maj 2008)!

Stjäl internationella hjälpsändningar och byter ut dem mot oanvändbara livsmedel! Underlåter att trygga framtida risskördar på den förstörda jorden! Låter människor svälta ihjäl trots att hjälp står att få och riskerar att tiotusentals (kanske hundratusentals) människors liv i framtiden spills! Miljoner människor har blivit hemlösa medan nya översvämningskatastrofer hotar.

Det internationella samfundet är paralyserat och låter den burmesiska juntan fortsätta sitt cyniska uppträdande. Olof Palme kallade en gång i tiden den dåvarande tjeckiska ledningen för ”de satans mördarna!”. Vad skall vi kalla militärjuntan i Burma idag?

Det är dags att införa en ny internationell ordning.

Diskussionen om rätten till hjälp (the right to assistance) måste återupptas och omges av internationella bestämmelser som tvingar regimer och andra rörelser, som militärjuntan i Burma, de väpnade grupperna i Colombia, regeringen i Sudan och Zimbabwes Robert Mugabe att acceptera det internationella samfundets ansträngningar att bistå människor som drabbas av inbördes konflikt, svält eller katastrof.

De skall inte kunna komma undan kravet på att alla människor i världen har rätt till hjälp när de drabbas av en naturkatastrof eller konflikt.

Krig och interna väpnade konflikter regleras i Genèvekonventionerna från 1949 och dess tilläggsprotokoll. Vid naturkatastrofer finns inga sådana internationella förpliktelser för staterna.

Men idag skördar naturkatastrofer fler offer än krig och konflikt. De senaste siffrorna från Burma säger att 78 000 har dött, 56 000 är saknade och mer än 2 miljoner har blivit hemlösa.

Det är dags att kodifiera rätten till hjälp i internationella överenskommelser och införa tvångsmedel (i värsta fall militär humanitär intervention) för att tvinga sådana regimer som i Burma och Sudan att acceptera internationella hjälpinsatser vid allvarliga naturkatastrofer, eller interna konflikter, och tillförsäkra människor världen över ”the right to assistance” (rätten till hjälp).

I ljuset av fruktade framtida klimatkatastrofer är det inte sista gången vi ser händelser som tsunamin 2004 eller orkanen Nagris i Burma eller jordbävningen i Kina, vilka skördat hundratusentals offer. Vi måste få instrument att bekämpa hänsynslösa regimers makt att förhindra att hjälp kommer fram.

Sveriges borde ta initiativ till en sådan diskussion under det kommande ordförandeskapet i EU hösten 2009.

I Burma tvingas nu vi, liksom alla internationella hjälporganisationer, att förlita oss på att vi har lokala organisationer inne i landet som kan förmedla hjälp. Problemen är dock många, bland annat att mycket lite materiel hjälp kan föras in i landet.

Hjälpbehoven måste lösas genom inhemska uppköp, vilket dock försvåras av att priserna har tredubblats på grund av juntans vägran att släppa in internationell hjälp. Dessutom kan bara mindre belopp transfereras via lokala banker för att undgå uppmärksamhet.

Klarar man detta så kan de lokala krafterna föra ut hjälpen och förbi juntans kontroller och nå de hjälpbehövande.

Det är ingen lätt men nödvändig uppgift och det måste ske nu!