Jag är rädd för vanligt folk

Man bör passa sig noga för vanligt folk nu för tiden. De är inte längre som de en gång var. Nu är det de sjuka, de arbetslösa och redan utsatta som ska ha stryk.

När hände det?

På några få månader har Försäkringskassan (som helt säkert snart kommer att byta namn till något mindre smickrande) lyckats förvrida skallen på i stort sett ­allihop.

Vilka är vanligt folk egentligen?

Ni vet de där som aldrig kan fullfölja en mening när de kommer fram i ett lekprogram i tv. De där man blir nervös av att se när de ska skrapa trisslott i TVÌ´0;4.

Vanligt folk sitter i fören nu, det är de som styr. Och det är farligt att ge sig på vanligt folk eftersom man lätt uppfattas som en elitistisk snobb som helt säkert anser sig vara förmer än andra, som kanske till och med avskyr schlagerhelvetet och tillbringar dagarna med att skriva och på sin fritid till råga på allt helst ligger i soffan och läser tjocka böcker med långa meningar i.

Jag är allt det där.

Men jag är vanligt folk också.

Överklassen har aldrig svikit någon.

Jag skiter väl i deras miljoner och förbannade golfresor till södern. De gör vad som förväntas av dem. Det har de gjort i alla tider.

Det är vanligt folk som sviker.

Det är inte de få som fuskar till sig en ledig dag från sitt stinkande jobb som sviker. Det är han som är idiotisk nog att gå dit trots att han är sjuk som gör det.

Står man nästan nederst är det mycket enklare att rikta sin snedvridna ilska ännu längre ner, mot sjuka och arbetslösa. De jävlarna ska veta hut!

I Västervik lägger Electrolux under tiden ner en fabrik som går med vinst för att tjäna några miljoner extra i Ungern. Samma sak gör andra företag på andra orter runt om i landet. Vanligt folk blir lagom upprörda. Värre är det med grannen som ligger sjuk hemma med persiennerna nerdragna. Kanske man skulle ringa och tjalla på den jäveln? Som tyskarna och andra gjorde när de trodde en jude gick lös under trettiotalet. Är det samma telefonnummer som då? Lika bra att klistra upp det på kylskåpsdörren…

Det är därför det svider i mig när jag hör folk ur min egen klass skryta om att de aldrig läst en bok, att man bör skicka fyllona på bänkarna i parken åt helvete och att man bör sätta åt varenda ­jävel som har mage att gå och bli sjuk och dessutom stanna hemma av den ­anledningen.

Det är som att gå på sin egen begravning och bara se sina fiender vara där. Se dem stampa och spotta i gruset, släcka ­cigaretten med skosulan.

Vanligt folk har ändrats, blivit bekväma, lite lätt lönnfeta, håller in magen till och med när de är ensamma, tycker Jonas Gardell är rolig, Gudrun Schyman trovärdig och tror att Sverige ligger i mitten av hela världen, som ett hjärta.

Lite sunt förakt för vanligt folk skulle inte skada.

Man kanske borde låsa in sig och svetsa igen dörren. Det verkar, för varje år som går, som den bästa lösningen.

Bara sitta här i mitt rum mitt i Norrköping och skriva böcker och dikter och gå ut ibland, men bara när det blivit mörkt, och se allt vanligt folk sitta hemma bakom upplysta fönster, och kasta ett öga in i barerna vid vattnet och se männen och kvinnorna som aldrig hann bli vanliga sitta där med sin öl och kvällstidning och fort gå hem och låsa dörren och hänga upp rocken och hoppas, verkligen innerligt hoppas, att vanligt folk kan vakna upp en dag och se varifrån trådarna dras, att de letar sig in bland hyllorna på biblioteken, att de lägger ihop ett och ett och får det till två, att de inser att det inte är neråt man bör sparka, och att sjuka, arbetslösa, fyllon, uteliggare och fattiglappar är vanligt folk de också och att de bara står lite längre ner i samma grop. Ett fingerknäpp och du är en av dem.