Hu, vad de unga är tråkiga!

Vi ser på tv, läser tidningar, matas med reklam. Överallt är ungdomen norm. Men vi, publiken, består till allt större del av gamla människor, som inte har slät hud. Kanske har vi inte köpt rätt creme. Och vi tycker inte att det är något särskilt spännande med ungdom.

Det är trots allt inget unikt med att vara ung. Vi gamla har redan varit det. Vi vet hur det är. Man prövar sig fram, begår misstag, upptäcker världen, uppfinner hjulet på nytt. I efterhand är ungdomen något ganska trivialt. Något tråkigt, rent av. Ett långt liv med erfarenheter och träning i både umgänge och tänkande gör faktiskt människor mindre tråkiga.

 

Och ändå denna fixering vid ungdomen. Det är märkligt att nu, när vi i Sverige lever längre och friskare än någonsin, blir de första 25–30 åren höjdpunkten. Sedan blir det nedförsbacke på cirka 60 år.

 

Hela medievärlden tycks tro att alla tekniska möjligheter och snabba överföringar totalt har förändrat den mänskliga tillvaron. Och visst, man kan sms:a till sina vänner på Antarktis, men grundvalen för känslorna är samma mänskliga natur. Det är en sak att ha de tekniska möjligheterna att kommunicera med andra människor. En annan om man har något att säga.

Det är trots allt inget unikt med att vara ung. Vi gamla har varit det. Vi vet hur det är. Trots att vi sett en stor it-bubbla spricka, där många av aktörerna egentligen endast hade meriten att vara unga, verkar den läxan vara ogjord.

Längst ned på värderingsskalan i vårt samhälle befinner sig gruppen gamla kvinnor. I min ungdom råkade jag ut för en kavaljer som utbrast: ”Du är riktigt söt, synd att du inte är dum.” Men gamla kvinnor blir inte hjälpta ens av dumhet. De blir möjligen intressanta om de har liggsår och blivit vanvårdade. Gamla män har det litet bättre: ”En karl är i alla fall en karl”. Dessutom är de bristvara på grund av kortare livslängd.

 

Med fixeringen följer också en nedlåtande syn på dem som inte är unga. Vi har ju till och med fått höra finansminister Per Nuder kalla sin föräldrageneration för ”ett köttberg”. En term som brukar hänföra sig till överstoda fryslager av slaktkött.

Det få tycks begripa är att ungdomsfixeringen hindrar samhället från att utvecklas. För även utveckling kräver erfarenhet. Vi som levat under 1900-talet har fått uppfylla 1800-talets visioner. Bilar, flygmaskiner, elektricitet, filmer, ingenjörs- och byggnadskonst, datorer och medicinsk forskning, tröskverk och periodiska systemet - allt detta har sin härkomst i 1800-talet, men gav mänskligheten förändrade villkor när idéerna förverkligats på 1900-talet.

 

I dag finns ett stort behov av att förnya politiken. Men antingen mumlas det om Marx – som om vi inte visste vart det leder – eller så talas det om kapitalism – som om det vore något nytt att komma med. Ingenstans skönjes några nya, intressanta politiska idéer.

 

Så blir det i en kultur som är ungdomsfixerad. Hjulet uppfinns på nytt. Allt går i repris. Precis som ungdomarna i dokumentärsåporna på tv.

 

Ibland kan man läsa platsannonser som, av personer under 25 år, kräver: hög utbildning, yrkespraktik och stor erfarenhet samt, naturligtvis, ”social kompetens” för att passa in i ”det kreativa gänget”. Men tillgången på underbarn är alltid begränsad och erfarenheten tar tid.

För att tänka nytt, borde vi lita till de gamla. De unga kan trösta sig med att de en dag blir äldre.