Låt henne inte stenas till döds

Låt mig presentera ett människo­öde som bara är en pil i migrationsstatistiken.

Roonak reste in i Sverige den 17 mars 2005 och ansökte om asyl den 28 april 2005.

Båda hennes före detta män har, under tiden hon varit gift, misshandlat henne i Iran. Roonaks son, född 2001, lever med sin far i Iran. Efter skilsmässorna har båda männen trakasserat och hotat Roonak till livet.

Trots Roonaks polisanmälan har myndigheterna inte vidtagit några åtgärder för att skydda henne eftersom hennes problem med maken inte är ”samhällets problem”.

En misshandlad kvinna har ingen betydelse i Iran oavsett om hon utsätts för ”partnervåld” eller så kallat ”hedersrelaterat” våld. Ändå finns skillnader. Den stora skillnaden är att vid ”partnervåld” handlar det om en ensam partner som gör fel. Partnern har inte stöd av sin familj och vänner. Vid ”hedersrelaterat” våld, däremot, stöds våldet och kan till och med vara sanktionerat av familjen, vännerna och samhället. 

De svenska asylmyndigheterna har gett kalla handen till den skyddsbehövande Roonak. 

Migrationsverket anser att hon har fått det stöd hon behöver från de irans­ka myndigheterna och att hennes anmälan har tagits på allvar.

Detta är inte sant. Hedersrelaterade hot och våld tas inte på allvar i Iran. Det iranska rättsväsendet kan inte jämföras med den västerländska och fungerar inte normalt. I hedersrelaterad misshandel och trakasserier saknar kvinnor alla rättigheter. Man behöver inte vara expert på Teheranregimen för att inse att rättsväsendet alltid är på männens sida i Iran.

De svenska asylmyndigheterna borde ta Roonaks situation och vädjanden på allvar. Sedan Fadime Sahindal mördades i Uppsala i januari 2002 har vi i Sverige livligt diskuterat hedersmord och alla människors lika värde. Exempelvis organiserade den svenska regeringen i december 2004 en internationell konferens i Stockholm om hedersmord och dess offer.

Sverige har i flera internationella dokument åtagit sig att stödja kvinnor som utsätts för hedersrelaterat våld, och i de senaste ändringarna i asyllagstiftningen anses även hedersfrågan vara ett kriterium för asylbeviljan i Sverige. Sverige lever ändå inte upp till internationella konventioner.

Med Roonak-fallet tycks de svenska asylmyndigheterna ännu en gång svika kvinnor som flyr sitt land på grund av hedersrelaterat våld. Offren för hedersrelaterat våld bör inte lämnas ensamma åt sitt öde. Det är allas vår uppgift att hjälpa dessa förföljda och rättslösa kvinnor.

Det är glädjande att regeringen 2007 avsatte 50 miljoner kronor i arbetet mot hedersrelaterat våld, men att avvisa kvinnor till hedersmord är ansvarslöst!

Roonak tillhör en känd kurdisk familj. Hennes far avrättades av den iranska regimen på grund av aktiviteter i en i Iran förbjuden politisk organisation.

Roonak har ingen framtid i Iran och nekas till exempel fast arbete på grund av sin familjs politiska historia.

Roonak har även i Sverige fortsatt sin politiska kamp mot den iranska regimen. I Sverige har hon engagerat sig i den kurdiska rörelsen och arbetade länge i Stockholm på tv-kanalen Rojhelat som nyhetsuppläsare. I sändning mottog Roonak telefonsamtal, fax och mejl från kurder, särskilt i Iran.

Att medverka i en oppositionell tv-kanal betraktas som ett stort brott av Teheran-regimen.

Journalisterna Adnan Hassanpour och Hiwa Butimar som har skrivit kritiska artiklar om den iranska regimen är nu dömda till döden och kan avrättas när som helst.

Nu har migrationsmyndigheter och domstolar nekat Roonak en fristad i Sverige. Både jag och hennes advokat Olle Hancock tycker att detta är märkligt och oacceptabelt.

Sveriges goda anseende ifråga om mänskliga rättigheter befläckas alltmer. I enlighet med 4 kap. 1§ utlänningslagen känner Roonak ”välgrundad fruktan för att förföljas på grund av sin ras, sin politiska uppfattning och sitt kön”.

Låt inte Roonak stenas till döds i Iran!