”Vad säger du till mig, ministern?”

Den 1 juli kom nya sjukregler. Genast uppstod en dispyt mellan socialförsäkringsministern och försäkringskassan. Det var ett missförstånd, menade ministern, att endast döende var berättigade till 80 procent och fortsatt sjukpenning, i avvaktan på sista smörjelsen.

Uppståndelsen gjorde att Försäkringskassan backade för att komma med nya rekommendationer. Den nya sjukförsäkringslagen är en förödande konstruktion!

Socialförsäkringsminister Cristina Husmark Pehrsson sa i NHR:s tidning Reflex i vintras att hon vet hur sjukskrivna har det. Hon har själv haft ”en släng av utbrändhet”. Mitt tips: börja praktisera på försäkringskassan! Nu!

I andra änden av rehabiliteringskedjan kan du prova på riktigt rejäl utbrändhet och våndas över det som regeringen beslutat. Det är inte längre hälso- och sjukvården som ansvarar för samtliga diagnoser i riket utan försäkringskassan. Du har sex månader på dig att återkomma. Kanske finns det saker att uträtta som inte gör dig sjuk.

Men kan en utbränd regera?

Reinfeldt ger dig nog foten för något fräschare. En sjuk arbetslös får max 486 kronor per dag, oavsett sjukpenninggrundande inkomst (SGI). Från och med den 1 juli blir det fem procent mindre!

Du är minister, fast avpolletterad. Mitt tips: du kan ta det lugnt, snart kommer skatteåterbäringen!

Regeringen vill utrota det bedrägliga ”utanförskapet”. Att som sjuk få komma till för rehabilitering tar minst tre månader. Prognosen är skakig. Att falla mellan stolarna är som att falla ner i en förkastning: för sjuk för att få jobb – för frisk för sjukpenning. När din respektive tröttnat på alla turer blir du ensamstående. Allt är nu etter värre. Särskilt med tonåringar i familjen. Mina tips, trots att jag inte är diplomerad privatrådgivare:

1. kasta ut tv och dator – hurra för gratis radio!

2. köp begagnade kläder.

3. jaga kort datum, ett nöje som är betydligt enklare efter köttfärsskandalen på Ica – pris ske Gud för ”Uppdrag granskning”!

4. ät mindre, frukt och grönt.

5. ring mindre, låna grannens tidning.

6. lämna alla fucking föreningar: fack, kyrka, a-kassa. Allt för att eventuellt kunna bo kvar. Där du bor. Något annat går inte. Man har ingen fast inkomst, ingen anställning, är inte riktigt frisk, inte riktigt sjuk. Man är verkligen utanför och riktigt, riktigt förbannad.

Mitt tips: vet du inte nu vad utanförskap är, är det dags. Du tvingas göra en biståndsansökan i boendekommunen. Du är inte längre en egen individ. Du ägs till liv och lem av den största föreningen av alla: vårt obligatoriska skattefinansierade samhälle.

När regeringens förslag till en reformerad sjukskrivningsprocess manglades i riksdagen sa vänsterpartiet: Självmorden kommer att öka. Det hade nämligen psykiatrin varnat för. Det bet inte på kristdemokraterna. De ville inte vara med i debatten om den skulle föras på en så låg nivå.

För mig är det ostridigt: ekonomisk utsatthet är ett psykiatriskt ångesttillstånd. Addera våldsamt ökande psykiska ohälsotal med ökande ekonomisk otrygghet. Resultatet blir: en suicidal mardröm. Regeringen ”vill göra skillnad”. Var finns hoppet om en bättre framtid? På Golden Gate-bron?

Cristina Husmark Pehrsson. Vi som lever på marginalen av ett bråddjup har visserligen en optimalt klimatvänlig livsstil. Vad ger du oss för den? En miljöbilspremie?

Enligt all tillgänglig statistik är jag körd. Min anställningsbarhet är som en fis i universum. Jag har till och med misslyckats med att få en plats på bårhuset, och det är inte ens ett skämt. Vad säger du till mig och mina systrar och bröder? Förtjänar vi en plats på det uppdaterade fattighuset?