Tyst när elitfeminister kränker män

”Vi presenterar ett nytt sätt att tänka kring hur arbetet med mäns våld mot kvinnor behöver organiseras i framtiden” hette det. Utredarna kallade män för ”könsmaktsmän” och förkastade öppet föreställningen om att det skulle vara avvikande män som misshandlade kvinnor. Kollektivet män och den härskande könsmaktsordningen bar skulden. Vem som helst kan bli en systematisk kvinnomisshandlare.

 

Presentatör var den särskilda utredaren Åsa Eldén. Professor Eva Lundgren deltog också som talare. Några av Aftonbladets kolumnister häcklades av en inbjuden satirgrupp. Liza Marklund framställdes som en sensationsreporter som rapporterade om kvinnomisshandel som gällde det sportresultat. En bild av Jan Guillou projicerades på väggen och det sjöngs en sång om att han är en primat med trång kvinnosyn. Kopplingen mellan män och lägre stående varelser är tydligen inte en engångsföreteelse.

Det anmärkningsvärda var att det inte rörde sig om ett aktivistmöte utan ett seminarium som hade Statens Offentliga Utredningar på sin inbjudan. Vad skulle ske om ett liknande häcklande i sådana sammanhang hade riktas mot någon etnisk grupp eller sexuell minoritet?

Utredarna föreslog bland annat att det skulle finnas specialenheter på våra myndigheter med inriktning på könsmakt. Mycket var lika oförsonligt, snurrigt och chockerande som om stalinisterna i KFMLr på sjuttiotalet skulle få regeringens uppdrag att utreda en fördjupning av demokratibegreppet.

 

Att ROKS fått så stora statsbidrag är oacceptabelt, även om en av förklaringarna till kvinnomisshandel handlar om könsmaktsordning och deras jourer skyddar misshandlade kvinnor.

En erfaren och välutbildad vän till mig som handleder en av dessa jourgrupper berättar att kvinnorna som arbetar för att skydda sina medsystrar är oförstående inför ledningens mansfientlighet och avvisandet till behandling av våldsamma män. Frågan är också varför reaktionen i media mot radikalfeministernas och särskilt ROKS-ledningens könsrasism kommer först nu, efter att en modig ung kvinna, Evin Rubar på Sveriges Television, gjort två genomskådande teveprogram.

 

Med få undantag har tystnadens kultur härskat. Militanta feminister har fått stort spelrum i media med kränkande kategoriska formuleringar om män.

Dåvarande jämställdhetsminister Margareta Winberg har genom olika uttalanden givit uttryck för innebörden att män är ett förövarsläkte. Skulle man byta ut ordet män mot exempelvis judar framstår både Winberg och ROKS och deras åsiktsfränder i ett minst sagt obehagligt ljus.

Att fanatism och totalitärt tänkande har fått pågå så länge och att regeringen har tagit intryck av detta, är oroande för demokratins vitalitet. Jag och mina journalistiska kollegor är överens om att detta är ett problem.

 

Forna kollegor på större redaktioner har inte heller tordats eller velat gå emot det politiskt korrekta åsiktsmonopolet. Vem vill bli beskylld för att försvara våld mot kvinnor, manlig överhet eller bli betraktad som en bakåtsträvare? Konsekvensen har blivit att vi i?stället fått ett samtal i den privata kretsen och ett helt annat i det offentliga rummet, som innebär att en person kan stämplas som en patriarkalis k mörkerman om han (eller hon) inte accepterar en världsordning som definierar manligt som liktydigt med något suspekt.

Socionomer, psykologer och familjebehandlare borde nu stiga fram och berätta ur sin rika erfarenhet att våld i nära relationer kan se ut på olika sätt och inte bara följer en förutbestämd mall. På så sätt skulle vi få en bredare kunskap och ökade möjligheter till effektivare åtgärder mot kvinnomisshandeln.