”Två miljoner flyktingar har glömts bort”

Jag skriver denna artikel från Jeramana, en stadsdel i Damaskus, Syrien. Desperationen i stadsdelar som denna, dit många irakier har tagit sin tillflykt, växer för varje dag. Vissa syrier anklagar irakierna för att till exempel priset på kött har stigit med över 120 procent. Andra syrier instämmer i att det är svårare att leva i Syrien men säger samtidigt att de gärna delar sitt bröd med offren för kriget.

Syriska staten ser irakiska flyktingar som gäster som får ta del av offentlig vård och skolgång. Men de får inte arbeta om de inte har ett giltigt tillstånd, vilket majoriteten saknar.

En syrisk tjänsteman sa till mig att de ser mellan fingrarna på den svarta arbetsmarknaden, att de låter irakier som har fått jobb vara ifred. ”Men det är inte hållbart i längden, de tar jobben från syriska medborgare som blir arbetslösa.”

Murwan tjänar ungefär 250 dollar per månad. Han arbetar tio timmar om dagen, sex dagar i veckan. I sitt hemland Irak där han var ingenjör tillhörde han medelklassen. Besparingarna han hade med sig när han flydde för två år sedan börjar ta slut.

Hyran för tvåan som han och hans fru och barn bor i är 250 dollar i månaden. De har alltså noll lire, dollar eller kronor att leva på. De flesta irakier här har det likadant eller värre.

I Jordanien säger irakier jag träffar att de inte vågar jobba eftersom de riskerar att bli deporterade. Att de överlever beror på det lilla bistånd som kommit fram via FN:s flyktingorgan UNHCR och biståndsorganisationer.

Släktingar och vänner i USA, Sverige och andra platser på jorden skickar också pengar. Men hur länge kan man göra det? Hos FN möter jag bara uppgivenhet, budgeten för 2008 har spruckit för länge sedan.

Över fyra miljoner irakier har flytt från sina hem, två miljoner inom landet och två till i huvudsak grannländerna Syrien, Jordanien, Libanon och Turkiet. Officiella siffror säger att det finns mer än en miljon irakiska flyktingar i Syrien och 700 000 i Jordanien.

De som är i kontakt med FN hoppas på att få komma ut ur Mellanöstern. När man i februari 2007 annonserade att irakier, via FN, kunde antas som kvotflyktingar och bli förflyttade var det många irakier som anmälde sig. De trodde på en massförflyttning till USA, Europa och Australien. Men bara 11 492 har godkänts som kvotflyktingar och 1 123 har fått resa ut ur Syrien.

Nu har irakierna tappat hoppet. ”Många har ju flyttat tillbaka till Irak”, sa en amerikansk kollega till mig. Men det stämmer inte heller, det rör sig i själva verket bara om ett par hundra. Bilder av samma grupp människor har snurrat runt i världens tv-apparater och gett intryck av att det handlar om många fler.

FN har gjort statistik på hur många av irakierna som lever med posttraumatiska stressyndrom, och jämfört med andra krig, bl a Vietnamkriget. Siffrorna är skrämmande.

Inget annat krig har vållat sådan skada för enskilda individer som det i Irak. En av fyra flyktingar har någon i sin familj som har kidnappats och/eller dödats, våldtagits eller hotats till livet. Många av dessa är barn under 15 år.

Flyktingarna vill skapa en framtid i ett ”tryggt land”. Den enda ”säkra” vägen är med hjälp av smugglare. I takt med att man i Europa griper fler smugglare för att stoppa denna typ av snabbt växande organiserad kriminell verksamhet blir irakierna än mer värnlösa. Chansen tar de ändå. Att betala en smugglare tiotusentals dollar i stället för att lida i Syrien och Jordanien ses som det enda alternativet.

Pengarna får de ihop genom att sälja ALLT de äger och låna av alla de känner. I de flesta fall kommer de aldrig fram till Sverige och andra länder utan grips på vägen. Helt barskrapade återvänder de, som inte har blivit deporterade till Irak – till Syrien.

Vad kan göras åt flyktingsituationen i Iraks grannländer?