Ryssland hade inte anfallit en Nato-medlem

Medan de ryska pansarvagnarna fortsätter att rulla på georgisk mark är det viktigt att en sak slås fast: detta hade inte hänt om Georgien varit medlem i Nato.

I kommentarerna kring den ryska invasionen framstår det ofta som att det var lilla Georgiens förhoppningar om att inlemmas i de västerländska säkerhetsstrukturerna som provocerat Ryssland – och vad än värre är, att detta skulle utgöra ett legitimt skäl för Putin och Medvedev att ge sig på det lilla värnlösa grannlandet.

Men det är inte Georgiens demokratiska ambitioner som är problemet, utan den ryska expansionismen och stormaktsarrogansen som gladeligen kör över intilliggande småstater.

Som suverän stat är Georgien i sin fulla rätt att söka sig till vilka allianser och samarbetsorganisationer man vill, utan att Ryssland – eller någon annan – lägger sig i det.

Det är inte undra på att presidenterna i de tre små baltiska staterna avlade en solidaritetsresa i Tbilisi förra veckan: utvecklingen i Georgien visar vilket öde som mycket väl kunde ha drabbat deras egna länder om de ännu inte hade varit medlemmar i Nato.

Om Nato-länderna hade gett vika för de högljudda ryska protesterna mot att inkludera de tre baltiska staterna i Alliansen hade de nämligen mycket väl kunnat råka ut för en liknande behandling som georgierna i dag.

Om Estland, Lettland och Litauen fortfarande befunnit sig utanför Nato hade de ryska it-attackerna mot Estland troligtvis bara ingått som en liten del i en ocean av ryska påtryckningar och övergrepp.

Utan Nato:s trygga säkerhetsgarantier i ryggen hade de baltiska staterna inte haft mycket att sätta emot den ryska expansionism som utan tvekan skulle omsättas även på deras territorium. Att Ryssland inte hyser minsta respekt för de forna sovjetstaternas suveränitet kan väl ingen betvivla efter sommarens blodbad.

Å andra sidan: om Georgien i dag varit medlem i Nato så hade det inte som nu handlat om ett isolerat ryskt angrepp på en enda stat, utan på samtliga alliansländer – inklusive supermakten USA.

Inte ens Putin eller hans presidentlakej är väl oförnuftiga nog att ge sig in på ett företag av så suicidal karaktär.

I stället har de sett till att slå till nu, medan Georgien fortfarande står utanför Nato och inte skyddas av några supermaktsgarantier som skulle omöjliggöra hela expeditionen.

Med Georgien inne i Nato hade USA inte heller kunnat låta flera dagar gå till spillo med presidentiellt svamlande innan Vita Huset höjde tonläget.

Den allmänna slutsatsen är nu att Putin effektivt saboterat alla möjligheter för Georgien att komma med i Nato och EU. I alla fall har de ambitionerna helt klart försvårats. Men i ett avseende har Putins plan slagit fel: aldrig har väl västvärldens solidaritet med lilla Georgien och dess president varit starkare än i dag, efter att världen varit vittne till den ryska brutaliteten.

Kriget i Georgien har också visat att det är Nato-medlemskap som gäller och inget annat, och att PfP – Partnerskap för Fred – inte räcker långt i skarpt läge. Det är Alliansens Artikel 5 som skapar säkerhet; inte den betydligt vagare Artikel 4, som inte garanterar mer än konsultationer med Nato.

Georgien har i och för sig avancerat ett steg längre i och med sin ”Individual Partnership Action Plan” (IPAP) och en ”Intensified Dialogue” som Saakasjviliregeringen signerade med Nato i september 2006.

Men som avskräckningsinstrument var även det uppenbarligen helt otillräckligt.

Av detta borde Sveriges regering dra en och annan slutsats. Sverige framhålls ofta som PfP-gruppens mönsterelev. Men det är och förblir en klar B-kategori – och för varje ny Nato-medlem kasar dessutom Sverige ytterligare ner på listan över länder som USA prioriterar att hjälpa den dag det smäller.

Natos intresse att försvara oss lär inte heller direkt öka efterhand som vi aktivt rustar ner vårt eget försvar, och därmed även reducerar möjligheterna att bidra till den regionala säkerheten i norr.

Om detta torde rimligen en borgerlig svensk regering vara medveten. Och sent omsider kanske Georgienkriget kan få Reinfeldtregeringen att inse att det är hög tid att flytta upp frågan om ett svenskt Nato-medlemskap på den politiska dagordningen.