”Var fan är vår åsiktsfrihet?”

Varje gång sverigedemokraterna går framåt i en opinionsmätning, uttalar sig partisekreteraren Marita Ulvskog om hur viktigt det är att överhuvudtaget inte kommentera detta partis existens.

Denna översittarmentalitet genomsyrar alla etablerade partiers debatteknik när de känner sig hotade. Och när det handlar om sverigedemokraterna är det den alltid lika känslig frågan om flyktingpolitiken som är den utlösande faktorn.

Att det inom ”de etablerade” partierna funnits, och finns, en intern kritik mot svensk flykting- och integrationspolitik blev tydligt i samband med Janne Josefssons valstugereportage inför valet 2002. Det visade att den kritiska inställningen är utbredd bland politiska gräsrötter. Men de oppositionella tystas i regel effektivt av respektive partiledning.

Det finns de som vågat gå mot strömmen.

Göteborgs kommunalråd Göran Johansson och hans kommunalrådskollega i Malmö, Ilmar Reepalu, insåg för flera år sedan att det skulle gå åt helvete. De vet att vår integrationspolitik är totalhavererad.

I Ulvskogs ögon borde Johansson och Reepalu vara superrasister. Men har de någonsin anklagats för att vara främlingsfientliga? Nej.

Istället väljer socialdemokraterna att betrakta alla andra som är kritiska eller har en avvikande åsikt som ”yttre fiender”. Det parti som så varmt brukar tala om vår åsiktsfrihet och allas rätt att göra sin röst hörd, ger här avkall på det kanske mest fundamentala i den demokratiska värdegrunden.

Därmed använder man sig av samma metoder som i det Kina man så gärna kritiserar.

Då som nu tas det ingen hänsyn till att misskrediteringarna kan få ödesdigra konsekvenser för de som drabbas.

Själv drabbades jag enormt under min period i riksdagen. Det tog mig tio år att komma tillbaka - då var jag dessutom 200 miljoner kronor fattigare. I mitt fall var det centerpartiet som höll i bilan; den här typen av politisk förföljelse är nämligen gränslös inom det etablerade gänget.

Den svenska dokumentärfilmen ”Makten och sanningen” gav en bra bild av tidigare s-regeringars övergrepp. 1973 avslöjade journalisterna Peter Bratt och Jan Guillou att det inom försvaret fanns hemlig svensk underrättelseorganisation (Informationsbyrån) som skulle samla information om kommunister och andra personer som kunde vara säkerhetsrisker. Inte ens riksdagen kände till byrån.

Men de som visste, de som hade det politiska ansvaret, förnekade IB:s existens, kallade de två som avslöjat skandalen för samhällsfiender och såg till att de dömdes till fängelse.

Det finns slående paralleller till IB-affären. En är FRA-övervakningen. Socialdemokraterna är emot FRA-lagen, förmodligen därför att de vill hålla fast vid den hemliga avlyssning som partiet stått bakom i alla tider. En annan är Peter Bratts avslöjande av bordellhärvan, där både Olof Palme och Thorbjörn Fälldin var inblandande. Den gången fann politikerna en syndabock, rikspolischefen, som fick sparken. Men något eget ansvar? Nej.

Göran Persson lär ha funderat på att be Peter Bratt om ursäkt, eftersom alla känt till att etablissemangets försvar byggde på rena lögner. Men han vågade väl inte utmana sina kamrater; en ursäkt hade varit ett kvitto på att de ljög.

Det här är samma typ av politiska arrogans och maktfullkomlighet som ligger bakom Marita Ulvskogs dåligt underbyggda beskyllningar om främlingsfientlighet. Ulvskog tar varje tillfälle att lättsinnigt, svepande och helt lögnaktigt göra jämförelser mellan sverigedemokraterna och ny demokrati.

Vad Marita Ulskog inte förstått är att hon med sina anklagelser om rasism, sätter igång farliga krafter. Varje gång hon uttalar sig, får vi ett gäng nya rasister.

Det sjuka i de återkommande misskrediteringarna av ny demokrati är att alla de förslag vi hade när det gäller flyktingpolitiken har genomförts – av socialdemokraterna!

Sverigedemokraterna får tala för sig själva, men blanda inte ihop partiet med ny demokrati. Nästa gång Marita Ulvskog kallar ny demokrati främlingsfientligt, kommer jag att stämma henne!