Kränkt och förbannad

Den 10 februari förra året drabbades jag av en stroke och låg på länssjukhuset i Kalmar under drygt två månader.

Jag upplevde själv att jag inledningsvis svävade mellan liv och död. Jag kunde inte tala, inte gå, inte röra mig, inte klä på mig, inte ta mig till toaletten, inte borsta tänderna – no nothing, jag var ett paket.

Tack vare god omvårdnad, omtanke och intensiv träning kunde jag i april åka hem med en rullator och särskilda skor, särskilda räcken på mitt hus installerades tack vare handikappbidrag etc.

Redan då började det ringa från försäkringskassan i Kalmar. Jag skulle utfrågas. Just då orkade jag inte. Jag fick det uppskjutet till augusti förra året.

Jag gick dit och fick uppleva en sannskyldig inkvisition av frågor från en flicka i 25-årsåldern. Alla de frågor som läkaren ställt till mig ställdes nu igen av henne och läkarens utlåtanden överprövades.

Jag svarade snällt och vänligt, men jag kunde ana mig till att alla de konstiga latinska ord som fanns i pappren hade hon ganska vaga begrepp om. Emboli, vad är det? Mr-kamera?

Jag är sjukskriven till detta års utgång. Jag har svårt att gå, orkar ingenting, har dålig balans och halva kroppen är bortdomnad och isig, hela ansiktet värker och halva är bortdomnat. Jag fryser om halva kroppen och svettas ymnigt med den andra halvan. Tyvärr slafsar jag när jag äter, ger ofrivilligt ifrån mig konstiga ljud och är ganska fumlig – det är lite Monthy Pyton över det hela, men det är djupt deprimerande.

I februari kallades jag åter till försäkringskassan. Samma frågor, samma överprövning av läkarens bedömning av mitt sjukdomstillstånd. Och alla frågor med ett syfte kände jag: att avslöja mitt bedrägeri mot försäkringskassan – jag var nog inte sjuk, kanske var jag helt frisk, ändå.

För ett par veckor sedan kallades jag åter till försäkringskassan i Kalmar, samma inkvisition, samma frågor. Nu hade flickan plockat fram min självdeklaration och förhörde mig på den. Hon frågade om jag brukade ringa till min tidning och varför. Jag svarade att visserligen är jag sjuk, dock ej död, därför ringer jag till min tidning, det är min rehabilitering, att skriva är mitt liv och jag kommer inte att sluta förrän skylten släcks för gott.

Jag försökte behärska mig men till slut gick det inte och jag förklarade för henne att jag kände mig djupt kränkt och förödmjukad av dessa evinnerliga frågor, och jag undrade vad hon hade för medicinsk utbildning för att kunna ifrågasätta vad som beslutats av behandlande läkare som hela sitt liv arbetat med strokepatienter.

Att vara sjuk är ingenting mot mötet med försäkringskassan i Kalmar. Jag måste säga att varje gång jag lämnat kassan efter inkvisitionen har jag blivit sämre.

Jag är van att skriva och tala, och efter vad jag gått igenom är jag inte rädd för något, men jag kan mycket väl tänka mig den ångest som personer som inte är vana att ta för sig kan uppleva i mötet med denna inhumana kassa.

Det finns en annan aspekt på mitt möte med kassan: här får alltså läkare med livslång erfarenhet sina beslut ifrågasatta av en tjänsteman utan medicinsk utbildning. Än mer: i mötet mellan läkare och patient talas också om känsliga personliga saker, om dödsskräck, sexualitet och ångest, ting som tillhör en sjukdomsbild. Sådant vägrar i varje fall jag att diskutera med en person utan medicinsk utbildning och som inte omfattas av någon läkaretik.

Inte i min vildaste fantasi hade jag kunnat föreställa mig att socialstaten fungerade så här. Är det detta som jag ett helt liv betalt in pengar till? I want my money back.

Av alla de mejl och telefonsamtal som kommit mig tillhanda de senaste dagarna sedan jag gett min sak offentlighet i lokaltidningarna förefaller det som om jag ändå kommit lindrigt undan i de förödmjukande möten jag haft med Kalmarkassan – det kan vara mycket värre har jag förstått. En som mejlat till mig uppger att hon fått veta av kassans företrädare att ”det finns ingen som är sjuk”.

Jag vet inte om det blir något nästa möte med kassan. Om nya förhör ska hållas kommer jag att be en jurist samt den läkare som behandlar mig att närvara, ty om det ska ske en timmes förhör på gränsen till rättegång bör ju juridisk hjälp finnas till hands för den anklagade.

Jag drar en slutsats av det jag upplevt: den stat på vilken jag litat och som jag under ett 40-årigt oavbrutet yrkesliv betalt in skatt till, den svek mig när jag som mest behövde den, den kränkte mig, den förödmjukade mig, och jag vill varken se den eller höra av den efter detta. Min bitterhet är lika djup som den livskris jag just kravlat mig ur. Om jag varit i 20-årsåldern med livet framför mig hade jag lämnat Sverige i dag.