Östersjöavtal hotar svenska jordbruket

Miljöministern skrev i november 2007 på ett avtal ”för att rädda Östersjön” – uppenbarligen utan att kostnaderna för Sverige, konsekvenserna för jordbruket, osäkerheten i underlaget och alternativa strategier utretts.

Kostnaderna för Sverige klargörs märkligt nog inte i Helcoms (Helsingforskommissionens) åtgärdspaket, som innebär att 133 000 ton kväve och 15 000 ton fosfor ska bort från ländernas årliga bidrag på 500 000 ton kväve och 30 000 ton fosfor.

Sverige ska minska sin årliga del med 21 000 ton (från 45 000 ton) och fosforbelastningen med 290 ton (från 1 500 ton).

Vad kommer detta att kosta? Vilka blir konsekvenserna för jordbruket? Är detta vad ”Östersjön kräver”? Finns mer kostnadseffektiva åtgärder?

De siffror vi ger här är ett överslag. Säkrare värden bör tas fram, lämpligen av någon som har ansvar för avtalet. Vi delar Helcoms bedömning att en omfattande fosforminskning främst kräver ökad avloppsrening och en minskning av kvävet främst åtgärder inom jordbruket.

Beräkningar av Katarina Elofsson och Ing-Marie Gren från 2004 visar på stora variationer i kostnaderna för att minska kvävet från jordbruket, från 37 till 151 kronor per kilo kväve per år, det vill säga 0,8–3,2 miljarder kronor per år.

Jordbruksverket har beräknat att detta skulle innebära att stora delar av det vårt jordbruk måste läggas ner. Fosforrening kostar mer än kväverening, enligt Helcom. Totalt går notan på 1,8–8,6 miljarder kronor per år endast för Sverige.

Till detta ska läggas andra värdeminskningar, till exempel de förödande effekterna för jordbruket och de som arbetar där, förlusten av närproducerade livsmedel och av kulturvärden som ett mångtusenårigt jordbruk åstadkommit.

Om åtgärderna i stället genomförs i Ryssland, Baltikum eller Polen kan detta ske med större kostnadseffektivitet eftersom reningsåtgärderna där ligger långt under västeuropeisk standard. Dessutom är det här som de stora transporterna av fosfor till Östersjön sker.

En alternativ strategi för att ”rädda” Östersjön vore att:

1. Åtgärda de värst belastade områdena (till exempel Rigabukten) och inte, som Helcom föreslår, ge minskningskrav till länder.

2. Att över huvud taget inte minska kvävetransporten, eftersom konsekvenserna av detta inte kan utvärderas på ett trovärdigt sätt. En konsekvens av kvävereningen är också att just de alger som man till varje pris bör undvika, cyanobakterierna (giftalgerna), gynnas av en minskad kvävekoncentration. Dessa alger kan nämligen tillgodogöra sig kväve från luften. Denna kvävefixering innebär att det är långt från säkert att dyr kväveminskning ens leder till lägre kvävekoncentrationer i Östersjön. 3 Minska fosfortransporten, men inte med 15 000 ton enligt Helcom, eftersom vi visat att det skulle räcka med 10 000 ton för att återföra algblomningarnas intensitet i Östersjön till hur de var 1900–1920.

Måste då åtgärderna vidtas omedelbart? Från de omfattande mätdata som finns på hur algmängden utvecklats under de senaste 30 åren kan man se en liten men statistiskt säkerställd nedgång.

Alltså: Östersjön står inte på randen till en kollaps och det finns ingen anledning till dyra, förhastade och dåligt underbyggda åtgärder.

Den totala kostnaden för 10 000 ton fosforminskning skulle, om åtgärderna genomförs kostnadseffektivt, bli cirka 3 miljarder per år, fördelat på samtliga Östersjöländer. Helcoms förslag beräknas kosta tio gånger så mycket och Sverige skulle dessutom tvingas lägga ner en stor del av sitt jordbruk. Räknat på en tioårsperiod talar vi om en skillnad på omkring 270 miljarder kronor mellan strategierna!

Har ett avtal av denna omfattning, som leder till motsvarande konsekvenser, någonsin i modern tid skrivits under på så lösa boliner?

Vad säger jordbruksministern och de svenska bönderna om detta?