Arbetslösa kränks på jobbtorgen

Veronica Ekström på FoU-byrån tillfrågades 2004 av Stockholms stad om hon ville hjälpa till att utvärdera Jobbcentrum (senare Jobbtorg). Slutsatserna i hennes utvärdering ”Individens eget ansvar och samhällets stöd” talar om en återgång till 1800-talets fattiggårdar, som handlar om att skapa en plats där ingen vill vara intagen.

En socialsekreterare säger i rapporten: ”Klienterna ska må så illa på skiten att de till slut fixar ett jobb.”

Detta var den första utvärdering som gjordes av de jobbtorgen, vilken visade att nästan ingenting av det som hävdats om dem stämmer. Den visar också att mycket få människor får arbete genom dem. Denna kritiska utvärdering har dock inte lett till någon förändring. Katarina Hjertner Thorén skrev också i sin avhandling från IFAU, Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering, att ”det finns inga siffror som visar att jobbtorgen lyckats”.

Dessa båda forskningsrapporter kritiserar också jobbtorgen för att ”röra sig i gränslandet för vad socialtjänstlagen föreskriver”. Forskarna pekar också på bristfälliga uppföljningar, missriktade insatser och godtycklig behandling av klienter.

Katarina Hjertner Thorén säger att detta kan strida mot lagen. Hon säger: ”Min reflektion är att detta är en brist i rättssäkerheten för individen.”

Värderingarna bakom jobbtorgen verkar också stå i stark kontrast till socialtjänstlagens tal om respekt och samarbete med klienten.

De flesta som intervjuas i Veronica Ekströms första utvärdering har känt sig trakasserade och övervakade på jobbtorget. Veronica Ekströms intervjuer med inskrivna på jobbtorgen visar också att de flesta tycker att verksamheten är meningslös. De känner sig kränkta av att de inte har något val och att de måste acceptera praktikplatser som de ändå vet inte leder till ett arbete.

Arbetsträning och praktik är ofta okvalificerade jobb, som ”erbjuds” utan hänsyn till utbildningsnivå. Det presenteras som ett ”erbjudande” till deltagarna, men samtidigt är man tydlig med att ställningstagandet rapporteras till socialsekreterarna och att detta kan ligga till grund för ett avslagsbeslut av försörjningsstödet.”

I sin utvärdering av de jobbtorgen har Veronica Ekström funnit att de handlar mycket om kontroll av deltagarna. Hon berättar att efter att ha varit på jobbtorget under ett par veckor noterade hon glappet mellan verkligheten och beskrivningen.

”När jag pratade med de inskrivna såg jag deras desperata uttryck. Många känner sig kränkta. De utvecklar strategier för att bemöta kontrollen och övervakningen: att låtsas söka jobb trots att det inte finns några, att arbeta med en meritförteckning som har varit klar sedan månader.”

Socialtjänstlagen talar om respekt, samarbete och att utveckla individens resurser, men värderingarna och metodiken bakom jobbtorgen genomsyras av en cynisk och otäck människosyn. Den uttrycker ett förakt för människor som uppbär försörjningsstöd, vilket verkar ligga mycket långt från socialtjänstlagens anda.

I jobbtorgens förklaringsmodell beror arbetslöshet helt enkelt på att individen är lat.

Arbetslösheten är dock en noggrant planerad företeelse. Alltför många människor får inte ha arbete, eftersom detta höjer inflationen. Fler rädda och desperata arbetslösa betyder också att det är lättare att skapa sämre och osäkrare anställningsvillkor. Rädda arbetslösa skapar också lägre löner – och större vinster för företagen.