Ingen vill ha mig...

   Öppet brev till Sveriges statsminister.

Vid 55 års ålder sitter jag framför tv:n med 50 öre på fickan och lyssnar på Dig och undrar: Vad var det som hände och när?

Låt mig berätta min arbetslivshistoria för Dig. Jag är en av dessa som inte får ett arbete, en försörjning, trots alla mina försök, idéer och ansträngningar. Detta är min verklighet. Varje dag möts jag av begreppet ”arbetslinjen” i media. Första gången ropade jag ”hurra!”. Numera vill jag bara kräkas. Kräkas ur mig min frustration, desperation och förtvivlan.

Följande är min historia: jag är ensam dotter till en lokförare och en hemmafru. Jag har ensam fostrat tre barn som alla studerar/studerat till samhällsviktiga yrken. Jag är den första i min släkt som skaffat mig en akademisk examen. Detta blev möjligt sedan jag kvitterat ut ett avgångsvederlag efter en nedlagd kommunal verksamhet. Jag satsade år 2000 på en gymnasielärarutbildning för det sades då att lärarbristen skulle vara stor i framtiden. Det blev inte så. De yngre och obehöriga lärarna i friskolorna med låga lönekrav går före mig i kön till jobben.

Varför vågar ingen anställa mig i dag? Är det min ålder eller mitt kön som är problemet? Är det min frånvaro från arbetsmarknaden? Vet Du?

Jag har uppfyllt mina samhällsplikter också i övrigt. Jag har tjänstgjort som nämndeman i både tingsrätt och länsrätt i nästan 20 år. Jag har varit partipolitiskt aktiv i hela mitt vuxna liv. Jag har en cv tyngre än en tegelsten. Jag har en färsk utbildning. Jag har livsviktiga erfarenheter och stora kunskaper inom många områden och jag har all tid i världen att arbeta. Men det verkar vara för sent!

Jag har sökt alla jobb som tänkas kan. Arbetsförmedlingen har dock under två år endast anvisat mig att söka ett arbete. Förutom alla lärartjänster har jag också sökt arbete på bland annat McDonalds och telemarketingföretag. Där var jag för ”gammal” (läs: för dyr). Jag har sökt arbeten på fängelse, både som lärare och vårdare, men fick då beskedet att man nu helst anställer män, gärna ”utomlandsfödda”. Andra ansökningar jag gjort har endera besvarats (när man undantagsvis får ett svar) med att ”tjänsten har besatts via intern rekrytering”, ”tjänsten är tillbakadragen”, ”tjänsten har utgått på grund av omorganisering” eller ”tjänsten har tillsatts med annan sökande”. När jag ibland kollat vem som anställts visar det sig att det varit en ung person med lönekrav som är lägre än avtalet!

Är jag och min kompetens plötsligt för dyr, statsministern? Är mitt produktiva arbetsliv redan förbi? När hände det? Jag är nu i mitt livs bästa form med utmärkt utbildning, stor livserfarenhet, goda karaktärsreferenser och en bibehållen kreativitet. Men det verkar inte finnas någon arbetsgivare som vill ha mig eller min kompetens!

Har Du eller Din arbetsmarknadsminister några goda råd till mig personligen?

Jag är snart utstämplad, ekonomiskt ruinerad och dessutom nekad socialbidrag för min hyra överstiger 3 200 kronor per månad. Mitt yngsta barn som studerar försörjer både sig själv och – till en del – mig just nu med sitt extraknäck. Jag framhåller numera vid mina jobbansökningar att jag är ”oerhört billig att anställa” på grund av Dina nystartsregler. Jag kostar mycketmindre att anställa för jag har varit arbetslös/sjuk i två år. Man kan ju anställa mig på vilka villkor som helst. Vet då inte arbetsgivarna om denna enorma rabatt som Du erbjuder dem? Måste jag tvingas att nedvärdera mig själv och min kompetens ännu mer för att få ett arbete, herr statsminister? Det är skamligt nog att behöva skriva till Dig på det här utlämnande sättet.

Vilka konsekvenser får detta då på min person och mitt liv, tror Du? Mina vänner och bekanta tittar lite snett på mig. Kanske tror de att jag blivit arbetsskygg, vad vet jag? Jag blir sjuk av min arbetslöshet, herr Reinfeldt!

Jag är numera van att klippa mig själv. Jag kan inte köpa de glasögon som min ålder kräver. Jag kan inte heller besöka tandläkaren för att få ett ”jobbsökarleende”. Jag kan inte besöka mitt nyfödda barnbarn. Jag har inte telefon eller tidning, men skulder. Jag måste inom kort lämna mitt hem. Jag får inget nytt boende utan en arbetsgivare. Jag verkar ha nått vägs ände.

Endera får jag ett arbete snart eller måste jag ta mitt eget överflödiga liv? När tillvaron inte längre innehåller några grunder för ett minimum av livskvalitet så finns kanske ingen annan utväg för människor, eller?

Så ser min verklighet ut, herr statsminister! För mig finns inga val kvar i valfrihetens numera förlovade land!

Det borde egentligen vara Din skyldighet att ge mig reella förutsättningar att arbeta, precis som det är min rättighet att bli erbjuden ett arbete.

Eller hur?