Vi kan förlora valet på Monas miss

Den senaste veckan har Mona Sahlin och Wetterstrand/Eriksson gjort det olyckliga valet att formera ett regeringsalternativ som består av bara två av de tre oppositionspartierna. Det menar jag är ett stort misstag. Som Jan Björklund uttryckte det: ”plötsligt inser jag att vi faktiskt kan vinna valet 2010”. Jag tror att han gör en riktig bedömning. De enda som vinner på den splittring vi ser på vänstersidan i dag är regeringen Reinfeldt, som kan luta sig tillbaka och se hur de plötsligt har en chans att få regera i fyra år till.

Vi tror fortfarande att det går att samla oppositionen. Vi har tydligt sagt att vårt mål är att byta regering och att byta politik senast efter valet 2010. Vi anser att alla tre oppositionspartierna bör ingå i en samverkan för att kasta ut högerregeringen. Att socialdemokraterna och miljöpartiet gått samman på egen hand ändrar inte vår strategi. Vi talar för många fler än oss själva när vi förespråkar ett samlat rödgrönt alternativ i valet 2010. En regering bestående av socialdemokraterna och vänsterpartiet är inte heller något alternativ för oss. Miljöpartiet behövs i en framtida vänsterregering för att vi ska kunna skapa en stabil majoritet som klarar av att vinna valet även 2014. När Mona Sahlin och Wetterstrand/Eriksson sprider en bild av att vi i vänsterpartiet själva valt att ställa oss utanför samarbetet är det helt enkelt inte sant.

En orsak till detta sägs vara att vi har olika syn på de så kallade ramverken, det vill säga de budgetregler som riksdagen fastställer och som reglerar till exempel hur höga statens utgifter får vara. Det har ställts som krav att vi ska ställa oss bakom dessa, även om det inte är klart specificerat exakt vilka budgettak det är som ska gälla. De budgettak som riksdagen beslutat spräcks i den socialdemokratiska budgeten med 35 miljarder, så det är svårt att ta ställning till exakt vilka budgettak vi ska ställa oss bakom.

Dessutom står vi inför en osäker ekonomisk framtid, där lågkonjunkturen och finanskrisen kan komma att ställa krav på statliga åtgärder som vi idag inte kan förutse. Men vi är inte omöjliga ens när det gäller de ekonomiska ramverken. Vänsterpartiet är beredda att kompromissa även när det gäller ramverken om vi inom dessa kan hitta sätt att stärka välfärden, öka rättvisan och satsa på klimatet. Vi är alla överens om att det måste vara ordning i statens finanser. Oreda i ekonomin drabbar alltid vanligt folk hårdast.

Jag har gott hopp om att det ska finnas en bra grund för att samarbeta kring en sådan politik. Nu behöver vi i oppositionen visa att vi kan samarbeta, i stället för att bjuda Reinfeldt på att göra verklighet av det som Carl Bildt en gång kallade för en rödgrön röra.

Det som oroar oss i vänsterpartiet är att det misstag som nu gjorts av Sahlin och Wetterstrand/Eriksson riskerar att leda till fyra år till med en högerregering. Landet måste kunna regeras efter valet 2010, och jag kommer att finnas här som en ansvarsfull opposition, när Mona Sahlin och Wetterstrand/Eriksson inser att deras strategi inte kommer att fungera. Det kommer att behövas tre samlade oppositionspartier för att bygga en stabil regeringsmajoritet. Vi fortsätter att hålla dörren öppen för ett vänstersamarbete. Vi ställer inte heller nu några ultimatum. Vi är som tidigare beredda att diskutera allt. Men för oss är det helt avgörande att vi kan komma överens om en politik som minskar klassorättvisor och könsskillnader, bygger ut välfärden och satsar på klimatinvesteringar.

Vi i vänsterpartiet arbetar för att inte bara byta regering, utan också byta politik.

Detta vill jag göra tillsammans med Mona Sahlin, Peter Eriksson och Maria Wetterstrand. Det är det enda realistiska alternativet om vi ska kunna utmana högeralliansen i valet 2010.