I stället för skolmat?

” Eleverna i grundskolan ska erbjudas kostnadsfri mat.” Det är i princip den enda reglering som styr det som serveras på våra svenska skolor. Inte ett ord om kvalité och näringsvärde.

Varför?

Därför att paragrafen är hämtad ur en 60 år gammal skollag och därför att kommunerna tillåts övervaka sig själva. Men framförallt därför att skolmaten har låg status; det är den krassa ekonomin som styr det våra barn stoppar i sig på luncherna.

Två av tre av landets ansvariga kommunpolitiker vet inte vad skolmaten kostar. Nästan hälften saknar helt kunskap om Livsmedelsverkets riktlinjer.

Detta resultat av en nyligen presenterad undersökning visar inte bara på en upprörande okunnighet, utan också på att skolmaten i dag är oerhört lågt prioriterad.

Regeringen har sagt sig vara beredd att ta hjälp av handeln och livsmedelsindustrin för att få svenskarna att äta nyttigare. Folkhälsominister Maria Larsson (kd) kan till och med tänka sig ta upp frågan om den omdiskuterade fettskatten. Men samtidigt som politikerna säger sig värna folkhälsan visar de inte minsta intresse för att agera mot den undermåliga mat som serveras på många av våra skolor.

Maria Larsson, skolminister Jan Björklund, Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin gör allt för att undvika de frågeställningar och de missförhållanden som jag lyfter fram i TV 4:s Matakuten. Detta kan mycket väl bli morgondagens folkhälsoproblem, där vi får notan för en alltför lättsinnig konsumtion av chips, godis och läsk. Men vad gör våra ledande politiker? Jo, de intar en beklagansvärd strutsmentalitet, möjligen i tron att kommunerna ska åstadkomma de nödvändiga förändringarna.

Men jag har sett verkligheten därute. Jag har sett exempel på hur outbildad personal får ta hand om skolmaten, på hur jobbet som stolt och kunnig kokerska nedgraderats till ett lågstatusjobb och en ”avstjälpningscentral för de som blivit över”. Jag har sett exempel på hur mat som tillagats i avlägsna centralkök tappat både näringsinnehåll och smak när den äntligen ligger på tallriken. Och jag har sett exempel på kommuner som försöker komma undan kritik mot snålt tilltagna skolmåltidsbudgetar genom att lägga kostverksamheten i kommunala bolag utan insyn.

Samtidigt har vi en lagstiftning som är direkt motsägelsefull. Den tvingar oss att varje år slänga kött från 30 000 kor, mat som i stället kunde tillagats på skolorna. Men samma regelverk har inga synpunkter på alla de tillsatser som finns i skolmaten.

Hur kan vi tillåta att våra barn i vissa avseenden får sämre mat än våra husdjur?

Lagstiftningen inom området skolmat inte är värd namnet. Det finns inget som reglerar kvalité, näringsvärde, hygien och skolmatsmiljöer. Än mindre något som för in mer moderna begrepp som klimattänkande, ekologiskt och närproducerat.

Ta upp frågan med en kommunal politiker, och reaktionen blir nästan alltid densamma: ”Bra kvalité, avslappnad miljö, närproducerat och ekologiskt? Nej, det skulle bli alldeles för dyrt.”

Men det finns enskilda kommuner och framförallt enskilda skolor som visar att det blir precis tvärtom; att närproducerad mat som lagats ute i skolköken av en engagerad, lyhörd och kunnig personal till och med blir billigare.

Kommunerna har gett upp slaget om skolmaten i den fasta övertygelsen att det är billigast med industrilagad, näringsfattig köttfärssås.

Tidigare i veckan presenterades en ny skollag. Men inte en rad om skolmaten, trots att vi alla vet att den påverkar studieresultaten.

Jag tycker att följande krav borde ställas:

  Skolmaten ska garanteras en lägsta kvalitetsgräns, och låt Livsmedelsverket se till att den följs.

  Inrätta ett nationellt kostråd som sätter normerna mot industrin.

  Ändra upphandlingsreglerna och ta in klimattänkandet.

  Erbjud alla elever en bra skolmåltidsmiljö.

Skolmaten är en hälsofråga, och måste hanteras därefter. Det krävs en omprioritering och en ny lagstiftning. Nu!