Är girighet viktigare än att stoppa pandemin?

Senast ut i ledet av kritiker var Svensk Veterinärmedicinsk Anstalt som nyligen varnade om riskerna för att forskare i dag mörkar sina resultat för att skydda äganderätten av sina framforskade resultat.

En viktig grund för forskarsamhället är att resultat sprids, det vet alla som studerat på högskolor och universitet. Allt fler medborgare blir medvetna om en olycklig utveckling som innebär att forskarsamhället blir allt mer slutet. Därför måste samhället börja diskutera den dolda kostnaden för patenten. Inte bara se till dess positiva sidor. Patent och lagstiftningen kring det är inte något som kommer gratis, det har konsekvenser med ett pris som all annan lagstiftning.

Det senaste exemplet på detta är den oro myndigheter nu för fram angående det faktum att forskarna internationellt mörkar resultat som gäller kampen för att få fram mediciner och prover som kan hjälpa världssamfundet i kampen mot Fågeninfluensan.

Till och med EU:s och FN:s djurhälsoorganisation OIE, finansierade av samhället – dvs av oss alla – undanhåller oss och forskarsamhället de analysresultat som vi alla varit med om att betala. Personalens rättigheter måste tydligen i första hand skyddas.

Det finns en illaluktande girighet i den logiken. Det är en logik där forskare leker gudar med samhällsfinansierade medel, medan de själva fått ta del av forskarsamhällets tidigare publicerade resultat.

Hur kommer det sig för övrigt att samhällsforskare får nöja sig med erkännanden, medan de som forskar fram livsnödvändiga mediciner tillåts få äganderätt till sina resultat? Är detta verkligen en självklarhet?

För om alla forskare skall ha ensamrätt till sina resultat bara för att de lagt ned sin värdefulla tid på resultaten – då vill inte heller jag vara utan. Varför ska jag diskrimineras bara för att jag studerar statsvetenskap? Det inte rättvist.

Att läkemedelsbolagen investerar massor av pengar i forskning är en tvivelaktig myt, det är bara att titta i deras årsredovisningar. Även om de lägger ned miljarder på forskning är detta småsummor ur deras omsättning – några få procent.

En hel del går dessutom till att betala mutor, populärt kallat marknadsföring, till läkare och tidningar, till middagar med politiker för att övertyga om branschens förträfflighet. En vänskapskorruption som idag blivit så vanlig att den ses som självklar, trots att det är de sjuka som får smällen när sedan samhället tvingas betala överpriser för medicinerna.

Men vilket läkemedelsbolag vill bli av med ett statssanktionerat monopol som samhället troligen inte behöver? Speciellt då finansieringen uppenbarligen förblir statlig även i fortsättningen – oavsett om politiken är till höger eller till vänster.

Forskarsamhällets tveksamma hantering av Fågelinfluensan visar på patentsamhällets brister. Kommer girigheten nu att gå före möjligheten att stoppa pandemin?

Det finns ingen anledning att vi kastar ut miljarder av våra skattepengar till forskning som sedan läkemedelsbolagen köper upp, testar, ompaketerar och säljer tillbaka till oss för obscent stora summor.

Det skapar skenande kostnader för vården utan att någon debatterar det. Samtidigt styr denna logik vilken forskning som blir utförd, där allt färre botande läkemedel forskas fram. Det sticker i ögonen på dem som betalar.

Det finns pengar till vården, de ligger hos läkemedelsbolagen och väntar på att tas ut. Oavsett om det är på FN, EU eller på svensk nivå, så låt oss använda pengarna till något samhällsnyttigt.