Värna vargen!

Att bevara våra rovdjur är av både internationellt och nationellt intresse. Riksdagen har fastställt nationella mål för bevarandet. I Europa reglerar EU:s art- och habitatdirektiv skydd av hotade djur. I Sverige ska vi säkerställa att björn, järv, lo, varg och kungsörn finns i ett så stort antal att de bevaras i vår natur. Hur uppnår vi dessa mål? För mig är samexistensen mellan människor och djur grundläggande. Regeringen förstärker därför nu arbetet för att finna balans för denna samexistens, särskilt mellan människan och vargen.

Den svenska vargstammen har länge stått på randen till att utplånas. Sedan 70-talet växer den sig dock starkare, så stark att röster nu höjs om att vi måste börja göra avskjutningar.

Riksdagen har beslutat om ett etappmål på 200 djur för vargen. Enligt de myndigheter regeringen ska förlita sig på om stammens storlek, Naturvårdsverket och länsstyrelserna, är det målet inte nått ännu. När det sker måste stammens livskraftighet utvärderas innan vi går vidare.

Men utöver paragraferna inrymmer vargfrågan många känslor. I grunden handlar det om trygghet och vanmakt. Om möjligheten att kunna gå tryggt i sin skog. Om vanmakt över att inte kunna försvara sina husdjur. Samtidigt är de krav som ibland förs fram, att få skjuta vargar närhelst de närmar sig hus eller tamdjur, inte rimliga. Skulle reglerna tolkas så fritt skulle de bli verkningslösa och stå i strid med våra internationella åtaganden. Sveriges vargar skulle återigen riskera att bli utrotade.

Stegen på vägen mot en samexistens börjar i själva förvaltningen av rovdjuren. Som glesbygdsbo ska man inte behöva känna att besluten om vargar fattas av centralbyråkrater i Stockholm. Därför anser regeringen att rovdjursfrågorna behöver ett större regionalt ansvar och mer av lokal delaktighet. Det skapar en bredare och starkare legitimitet för bevarandet. Även tjuvskyttet kan minska om människor med rovdjur nära sig involveras mer i besluten.

I rovdjursutredningen som kom i våras fördes ett resonemang om ett utökat regionalt ansvar för rovdjursförvaltningen. Men det saknades förslag till regelverk. Därför har Naturvårdsverket fått i uppdrag att föreslå hur en regionaliserad förvaltning av rovdjur kan utvecklas. När vi fått in förslaget kommer vi med en proposition under 2009.

Vid sidan av förvaltningen har regeringen inlett arbetet med rovdjursakutgrupper i Värmland och Dalarna. Dessa ska snabbt rycka ut när människor har problem med rovdjur i sin närhet. I de elva län där antalet vargar och vargrevir ökat har länsstyrelserna fått en förstärkning av sina administrativa anslag. Regeringen satsar med höstbudgeten 27 miljoner för åren 2009-2011 till kompetenshöjande åtgärder för förvaltning av rovdjur inom länsstyrelserna.

Vid Grimsö forskningsstation i Bergslagen utvecklas olika förebyggande åtgärder mot detta, bland annat med att göra jakthundar ”vargrena” och med olika sändare för tamdjur. Sedan några år går det att få bidrag om man vill sätta upp stängsel för att skydda sina djur mot angrepp, liksom att man kan få ersättning när tamdjur skadats eller dödats av rovdjur.

Regeringen beslutade även förra våren om ett tillfälligt tillägg i jaktförordningen som förstärker djurägares möjligheter att skydda sina tamdjur.

Jag vill leda Sverige mot en situation med större förståelse för hur människan och vargen ska leva tillsammans. Då krävs en fördjupad och nyanserad dialog mellan jägare, politiker och glesbygdsbor. Vi måste kunna föra en rovdjursdebatt som på samma gång tar hänsyn till naturintressen och intressen hos djurägare, där vargen vare sig idealiseras eller demoniseras.