Nu får det vara nog!

Jag är i första hand inte känd från Debattsidan, men vissa personliga upplevelser gör att man blir en bärare av åsikter.

Med min bok ”Det ska bli ett sant nöje att döda dig”, som kom nyligen, vill jag belysa ett särskilt ömmande problem i samhället: offentlighetens handfallenhet inför våld mot kvinnor.

Kvinnovåldet handlar inte bara om feg, brutal misshandel mot en fysiskt svagare människa, utan också om psykisk manipulation och nedbrytning. Enligt Brottsförebyggande rådet drabbas varje år omkring 20?000 kvinnor. Jag har själv känt såväl slagen som orden hagla över kropp och själ. I?dag är jag fri från det förtrycket, men det är inte tack vare det samhälle som påstår sig ta utsatta kvinnors situation på allvar, och som ska ansvara för deras säkerhet. Det offentliga systemet har inte utrymme för människor som är i stort behov av hjälp men som av olika anledningar inte kan betala tillbaka. Folkhemmet funkar helt enkelt inte på det viset. Allt detta fick jag serverat till mig när jag flydde från min våldsamme makes kriminella nätverk och gick under jord tillsammans med min son. När jag och Isak till sist tog mod till oss och återvände till livet möttes vi av kronofogdens krav på att hosta upp för flera års räkningar.

Det var en skakande upptäckt att staten inte förmår att ta hänsyn till individuella behov, till en jagad kvinnas knappa ekonomiska resurser. Det är ett kallt och byråkratiskt förhållningssätt som förfärar.

På samma sätt sveks jag av rättsväsendet. Polisen utnyttjade mig först för att komma åt min man Jorma, som då var en etablerad gangster i Stockholmsförorten Kungsängen, och ville sedan inte ge mig det skydd jag i högsta grad behövde. Dessa är mina erfarenheter, men tyvärr tror jag att alltför många misshandlade kvinnor, oavsett ålder och bakgrund, på något sätt kan relatera till dem.

När samhället svek vände jag mig till något mycket mer hjälpsamt: min familj. Våra civila instanser, till exempel familjerna och församlingarna, erbjuder en mycket större trygghet än vad staten någonsin kan göra. Ingen kan smeka så varligt som en mamma och ingen kan få oss att känna oss säkrare än en pappa. Det är viktigt att anhöriga, i den mån de kan och vill vara delaktiga, inkluderas i de processer som ska leda till att kvinnor räddas från destruktiva förhållanden. Starka familjer kan dessutom på lång sikt förebygga kvinnomisshandel. Detta genom att unga, potentiella våldsverkare tidigt får lära sig att älska sig själva och andra.

Vårt civila samhälle förtjänar en större respekt, inte minst när den stat som är gemensamt finansierad inte ger oss valuta för pengarna när det handlar om någonting så grundläggande som personskydd.

Som en följd av att samhället inte kan hjälpa när hjälpen behövs som mest har kvinnovåldet hamnat i skymundan. Problemet kommer upp till ytan endast när det sker någonting som medierna nappar på: en årsdag av ett hedersmord, ett vittnesmål från en känd skådespelerska eller att jag ger ut min bok. Vi talar alldeles för lite om våldet i vardagen, om de kvinnor som aldrig fått sina 15 minuter i rampljuset men lik förbannat en spark i magen. De förtjänar bättre än att sopas under mattan av andra som inte vill se.

För att kvinnor ska fredas måste det till tuffare tag mot våldsverkare. I?dag belönar samhället dem som är dömda för kvinnovåld genom korta straff, fri tandvård, möjlighet till studier och bostadsbidrag. Allt medan slagna kvinnor får stå på egna ben, utan något extra stöd från vårt välfärdssamhälle. Det duger inte!

Låt oss förändra Sverige så att människor får rätt stöd och att alla fall av kvinnomisshandel tas på allvar, inte bara av myndigheterna utan också av media. Den enskilda utsatta kvinnan måste ges ett större utrymme och bemötas med förståelse. Det handlar, i korthet, om att behandla slagna kvinnor precis så som jag själv inte blev behandlad.