Det måste vara ondska

Nu krigar Sverige i Afghanistan. Inställsamt ställer vår stats politiska överskikt upp med soldater och pengar till den vacklande supermaktens förfogande i kampen om Innerasiens råvaror. Svenska officerare deltar när det skjuts ned vad som kallas banditer och extremister. Trots finanseländet reste Tolgfors till Budapest och lovade Nato 1,5 miljarder ur statskassan vår för att stödköpa C-17- plan att flyga stridsvagnar till kriget bara under de fyra första åren.

Än så länge består den svenska truppen av frivilliga: legoknektar. Men nu planeras göra tjänsten vid Hindu Kush till plikt för svenska försvarsanställda.

Och redan i skolan får de små svenska barnen veta att Sverige av pur ädelhet sprider demokrati och mänskliga rättigheter till de afghanska svartskallarna i deras berg. Eller som tysken säger: ”Und willst du nicht mein Bruder sein so schläg ich dir den Schädel ein” (och vill du inte vara min broder så slår jag in skallen på dig).

Att svenska soldater ska till Afghanistan för kvinnofridens skull är ett argument som det Mussolini kom med när han till Nationernas Förbund lät säga att de italienska soldaterna skulle avskaffa slaveriet i Abessinien (där fanns slavar). Om regeringen vill hjälpa kvinnor ur elände utomlands, skicka då trupp till Hamburgs Reeperbahn!

Till och med en svensk politiker borde inse att man inte kan frälsa folk med k-pist. I synnerhet inte ett folk som i århundraden – ja sedan perserrike och guptavälde – slagits mot varje utländsk ockupant. Om våra politiker blott handlat av okunnighet och inte av ond nykolonial girighet borde de kunnat läsa på.

Afghanistans historia är inte okänd. Själv har jag skildrat Afghanistan före de senaste stormaktsinvasionerna i bland annat ”Resa i Afghanistan” (Kulturers korsväg), sjätte upplagan 2003, och ”Afghanistan i mitt hjärta” (Bortom berg och öknar), tredje upplagan 2007. Ty då, innan stormakterna invaderade landet i nya avsnitt av det stora spelet, var det ett fattigt land, men ett framtidsland. Det är varken islam eller stamtraditioner utan Sovjet med sina lydländer och Förenta staterna med sina lydstater – dit Sverige hör – som bär hela ansvaret för det nuvarande eländet, för blodet och förtrycket. Och för att de framsteg och reformer – också när det gäller kvinnornas situation: läs vad jag skildrat! – som präglade Afghanistans femtiotal och sextiotal – trots dåtidens normala politiska och sociala konflikter – nu omintetgörs.

Nå, jag tror inte att dessa demokratispridande nordamerikaner och européer är okunniga. Sådan okunnighet vore otrolig. Det måste vara direkt ondska med i spelet nu som förr. Och girighet.

Tag ett exempel: Det fanns en helt tolererad kristen, nestoriansk, församling i Afghanistan från sexhundratalet ända till det första Afghankriget. Då hade britterna med sig sina fältpräster. Efter det att britterna fördrivits fanns inte en kristen kvar. De ansågs medskyldiga i britternas brott.

Det är väl känt. Men nu skickar de svenska politikerna till sitt krig i Afghanistan egna fältpräster vilka till skillnad från dem vilka skickas från Storbritannien och Förenta staterna är beväpnade. (Det trots att Genèveavtalet, protokoll I av 8 juni 1977, artikel 43.2 slår fast att fältpräster är ickekrigförande och icke har rätt att delta i strid – och enligt tredje avtalet, av 1949, inte ens kan tas som krigsfångar.)

Jag kan inte tolka detta handlande annat än som att våra svenska politiker medvetet och i ond provokativ avsikt söker förvandla afghanernas patriotiska krig mot de främmande trupperna till ett mer allmänt, och för de ledande i våra stater lönsamt, religionskrig.

Som trettioåriga kriget ungefär. Då det talades ideal från predikstolarna när ”Lejonet från Norden” krigade som köpt fransk legoknekt och krigsherrarna kunde bygga herrgårdar i Sörmland med krigsbyte!