Jag tittade ju bara på!

Jag var med en vän på bio och mötte sedan en kompis och hans mamma och syskon för att kolla på Reclaim the city-demonstrationen. Vi promenerade längs trottoaren och iakttog folkmassan.

När tåget nådde korsningen Sveavägen–Kungsgatan fick man inte längre gå på trottoaren utan alla blev inmotade i det stora demonstrationståget. Vi följde strömmen in på Sergelgatan där stämningen blev tydligt hotfull. Civilpoliser drog teleskopbatonger och demonstranter svarade med att kasta stolar mot poliserna. Vi ansåg att bästa sättet att komma därifrån var att fortsätta Sergelgatan ner mot T-Centralen.

Helst plötsligt börjar polisen rusa mot folkmassan och kaos utbryter.

Vi trycker oss genast upp emot en vägg för att undgå både demonstranter och poliser och visa vårt icke-deltagande. I efterhand kan man konstatera att det inte var den bästa taktiken eftersom polisen håvar in så många de kan och trycker upp folkmassan mot den vägg där vi står.

I förrgår stal den svenska polismakten åtta timmar av mitt liv.

Men de tog inte bara min tid. I den brokiga skaran av ”våldsverkare” fanns en äldre herre, tre unga tjejer som inte ens verkat veta att detta var en demonstration, och en man så tydligt berusad att han troligtvis inte visste var han var. Sannerligen politiska aktivister och en fara för samhället.

Nu är det inte så mycket tiden som gör mig irriterad. Utan varför jag arresterades.

Ett gäng ungdomar 50 meter ifrån mig kastar en stol på en polis. Hur gör detta mig skyldig till våldsamt upplopp?

Ska då alla poliser som arresterade oss fällas för polisbrutalitet om en av civilpoliserna bestämmer sig för att utkräva lite direkt hämnd för stolen som nästan träffade honom?

Ge mig en anledning till att ni ska förstöra en måndag för mig! Förklara för mig varför ni anser att ni har tillräckligt starka bevis emot mig så att ni kan låsa in och förnedra mig under åtta timmar!

Varför denna avsaknad av information? Vi fick inte veta hur länge vi skulle sitta på Sergelgatan. Vi fick inte veta hur länge vi skulle få sitta i arresten. Vi fick inte vet om det fanns en högsta möjliga tid för att sitta i arresten.

Det kändes som om det ingick i deras spel för att höja skrämselfaktorn. Vi skulle få känslan att vi satt inne på vatten och bröd. Och när vi väl kom ut för att förhöras så skulle vi vara redo att bekänna allt .

Tre yngre flickor som uppenbarligen hamnat fel frågar när de ska få gå, för de vill hem. Då säger den kvinnliga konstapeln att det får de inte för de är misstänkta för våldsamt upplopp.

Tjejerna påpekar att det inte var i närheten av stolkastningen utan endast på samma gata.

Då fäller konstapeln en kommentar som kommer att leva med mig för evigt: ”Den som är med i leken för leken tåla.”

DET HÄR ÄR INGEN JÄVLA LEK! Om du någonsin tror det så har du valt fel jävla yrke, och hur kan ni under fem sekunders batongviftande avgöra om jag är med i din lek? Att sitta sex timmar ensam i en cell utan madrass eller vatten är inte kul.

Polisen får göra på detta sätt för att vi tillåter dem. Vi ger dem auktoriteten och de har lagen på sin sida. Vi vill också se resultat av de pengar och den tid vi ger dem.

Därför drar de sig inte att arrestera och bura in 130 personer. Kanske inte för att ge 130 fällande domar utan för att morgontidningen ska kunna skriva ”130 gripna” med fet stil på löpsedlarna.

För det gjordes aldrig någon urskillning. Folk trycktes upp mot väggen och var man där så var man skyldig. Ett par maskerade personer plockades ur gruppen för att förhöras på egen hand. Resten var lika mycket upploppsmakare allesammans.

Att dagen efter höra polisens talesman självgott berätta att de grep hela 130 personer är därför i mina ögon skrattretande.