"Vi hade aldrig tjänat en spänn på Ipred-lagen"

Om dessa sakförhållanden var kristallklara för alla, skulle vi inte ha den snedvridna och felaktiga debatt vi har dag. Problemet är att det är svårt för den borgerliga Alliansregeringen att inför den allmänna opinionen baxa genom ett lagförslag som särgynnar kommersiella intressen. Alltså säljer man in lagförslaget på det moraliskt felaktiga i att ladda ned musik utan att betala för den, eftersom det drabbar upphovsmän som berövas sina inkomster. Problemet är bara att upphovsmännens/kvinnornas organisation STIM förkastar lagförslaget just för att förslaget inte stärker upphovsrätten och skyddar upphovsrättsmännens/kvinnornas inkomster.

Låt mig därför försöka visa hur Ipred-lagen egentligen är fullständigt ointressant för oss artister och upphovsmän.

STIM redovisade i slutet på 1990-talet, dvs innan internet slagit genom och ordet fildelning uppfunnits, att bara 0,5 % av STIM:s medlemmar kunde leva på sina STIM-inkomster (dvs inkomster från när låtarna spelas i radio, tv och i offentliga sammanhang). Brittiska BMI visade samma siffror.

Om man inte heter Benny Andersson eller Per Gessle, kommer musikinkomsterna från något annat ställe än radio, tv, affärer, frisersalonger osv. I 99% av fallen kommer pengarna från de gig vi gör. Bästa sättet att få gig är att folk uppmärksammar dig och vill se dig uppträda.

Jag törs påstå att majoriteten av alla svenska band som idag turnerar i Europa och USA, gör det inte för att skivorna säljer utan för att fildelning, olaglig nedladdning och Internet-communities som MySpace och Soundclick fungerar som gigantiska marknadsföringsmotorer. Måhända förlorar vi ören i STIM-pengar, men vi vinner kronor på turnéinkomster.

Vi i Leather Nun var inte stora i Europa och USA på 1980/90-talet därför att våra skivor sålde, utan för att vår musik uppmärksammades. Den spreds ”by word of mouth” via tidningar, radio och tv. Uppmärksamheten gjorde folk nyfikna och lockade folk till konserterna. För varje turné fick vi spela i ständigt större lokaler. Från små klubbar till stora klubbar till små hallar till stora hallar. Vi gjorde två utsålda spelningar på legendariska Radio City Music Hall i New York; vi var var huvudakt på en festival i Tallinn och spelade inför 120 000 människor i regn strax före midnatt. Vi har gjort det mesta någon kan drömma om som rockmusiker. Men jag tror att vi bara kvitterade ut 20 000 kr totalt under alla år, på skivförsäljningen. Pengarna hamnade någon annanstans och framförallt hos skivbolaget.

Skivinkomsterna åts upp av inspelningskostnader och turnéstöd (turnéstöd är ugnefär som att få en tågbiljett till din första spelning).

Jamen, tänker du, utan skivinkomster hade ni aldrig kunnat få turnéstöd och turnera. Men det är inte så enkelt. Vi hade vårt skivbolag i Sverige. Skivorna licensierades sedan vidare till olika bolag i Europa och USA, för hälften eller mindre av vår svenska royalty (som inte var hög till att börja med). Konsekvensen blev att i Europa och USA där vi hade en ständigt växande stor publik, fick vi nästan inga skivinkomster alls för att vår royalty var så dålig.

Vi hade aldrig tjänat en spänn på Ipred-lagen.

Däremot kan jag tänka mig att royaltyinkomsterna minskar för artisterna med Ipred, när skivbolagen ser till att finansiera sin fildelarjakt genom artisternas skivinkomster. Helt säkert kommer skivbolagen att i sina kontrakt baka in klausuler om att artisten ger skivbolaget rätt att jaga fildelare. I den stund man skriver på denna klausul ger man också skivbolaget rätt att lägga till fildelarjagarkostnaden till de kostnader som ska re-coupas innan någon form av royalty betalas ut till artisten.

Skivbolagen kommer aldrig att ta några ekonomiska risker utan kommer att se till att täcka upp sina ”jaktkostnader” på annat sätt än med högst eventuella inkomster via rättegångar. Det är så skivbranschen fungerar och alltid fungerat. Den som tror att skivbolagen med hjälp av Ipred-lagen slåss en ”god kamp” för sina artisters ”förlorade upphovsrättsliga inkomster”, har aldrig jobbat i branschen.

Det märkliga med Ipred-förslaget är att det inte heller har stöd av upphovsmännens egna organisationer som STIM och SKAP. Man kan ju tycka att om Ipred-lagen går i fronten för upphovsmännens rättigheter, borde STIM & SKAP gå i spetsen för Ipred-lagen. Det gör de inte. Istället har STIM lagt ett mycket klokare förslag. Ett förslag som skulle gagna oss upphovsmän och som skulle flytta makten från skivbolagen till upphovsmännen.

Och detta är kanske det allra viktgaste att förstå i debatten om Ipred-lagen: Den borgerliga Alliansregeringen vill inte ha en lag som gynnar upphovsmännen, just för att den berövar makten från marknaden – dvs skivindustrin. Den borgerliga Alliansregeringen vill ha ett lagförslag som skyddar marknadens intressen.

Ipred handlar INTE om att få betalt för sitt skapande arbete. Ipred handlar om att ge skivbranschen verktyg för att ha rätt att jaga fildelare. Ipredlagen kommer aldrig att ge oss, vi som är 99,5 % av STIM:s medlemmar, några ökade intäkter. Vi kommer inte att få bättre kontroll på hur våra upphovsrättsliga verk nyttjas.

Tvärtom kommer upphovsrättsbranschen att skiktas än mer än idag: De som gynnas av och som kommer att utnyttja förslaget, är de 0,5 % av sveriges upphovsmän för vilka upphovsrätten har en verkligt ekonomisk betydelse. Vi andra, vi som är 99,5 % av STIM:s medlemmar, får minskade intäkter pga Ipred, just för att vi tvingas avsätta tid och pengar för en fildelarjakt som troligtvis inte kommer att ge några pengar för att bevisläget kommer att vara svårt och kostsamt. Vi tvingas jaga presumtiva intäkter vi inte är garanterade, för vår försörjnings skull.

Det kommer att få tillföljd att vi som är 99,5 % av sveriges registrerade upphovsmän, än mer kommer att skita i fildelningar och olagliga nedladdningar och bli än mer frustrerade och än fattigare och än mer lättlurade för bedräglig Ipred-retorik

Men det är väl helt i överensstämmelse med den borgerliga alliansens kulturpolitiska avsikter att slå ut det svenska kulturlivet. Att allt färre ska kunna leva på att hålla kulturlivet vid liv eftersom vi ska vara tvungna att lägga mer av våra surt förvärvade inkomster på administration och få mindre i plånboken att leva av.

Varje kultur-krona i inkomst, ska bli dyrare att slita ihop till. De som inte har råd, ska slås ut. Det är Ipred-lagen och den borgerliga alliansens kulturpolitik i ett nötskal.