Skandalen tigs ihjäl

  Irak fick sälja begränsade kvantiteter olja i utbyte mot mat och mediciner, men ganska snart började Saddam Hussein kräva provisioner, så kallade kickbacks på oljan och han berikade sig själv med minst 10 miljarder dollar, men sannolikt betydligt mer.

Dessutom smugglades mängder med olja på mindre pråmar. Regimen satte upp diverse frontföretag i allehanda gulfstater som importerade lyxvaror för miljoner till Saddams olika palats.

Det var dåvarande biträdande generalsekreteraren Kofi Annan som tillsammans med rättschefen Hans Corell förhandlade fram matprogrammet och därmed är de båda djupt medskyldiga eftersom de kände till alla dess svagheter.

I tisdags morse, den 25 juli, avslöjade Ekot att Sverige så tidigt som i december 2000 genom ambassaden i Amman kände till att programmet var korrupt, och i P1 Morgon tilläts Hans Corell att skylla ifrån sig på FN:s säkerhetsråd. Senare visade tv en sur och butter utrikesminister Jan Eliasson som fick skylla ifrån sig på FN:s särskilda sanktionskommitté, dit han påstod att Sverige lämnat den information man fått från Amman. Det återstår dock att bevisa att så verkligen skedde.

Dagen därpå pekade jag i en debattartikel ut ytterligare tre svenska socialdemokratiska toppdiplomater som alla, tillsammans med Anna Lindh, hade kännedom om informationen: Hans Dahlgren, FN-ambassadören Pierre Schori och chefen för politiska avdelningen Sven-Olof Petersson.

Därefter blev det tvärtyst i frågan. Några pliktskyldiga enspaltare här och var om förundersökning och förhör. Jag Eliasson, som han gemenligen kallats under många år i UD:s korridorer, hade än en gång lyckats linda medierna runt sitt lillfinger. Trots att Sverige nu var indraget upp till hakspetsen vaggade han Kofigate till sömns och kunde återgå till sommarfriden.

Sveriges största morgontidning Dagens Nyheter nöjde sig med en notis på 132 ord, plus ett ledarstick, vilket kan jämföras med anrika Washington Post som publicerade en artikel som var exakt fyra gånger så lång.

Över hela världen publicerade ledande tidningar i åtminstone ett 40-tal länder längre artiklar om att Sverige redan år 2000 kände till korruptionen. Allt från Peoples’s Daily i Peking till Monterey County Herald i Kalifornien; Middle East Times i Kairo till skotska The Scotsman.

Hur kommer det sig då att svenska medier fortsätter att sova?

Det duger inte att komma dragande med att kriget i Libanon tar all plats. Den konflikten hör i allt väsentligt hemma på utrikesavdelningarna, medan Kofigate numera är en stor svensk politisk skandal som hör hemma bland inrikesmaterialet.

Det duger heller inte att hänvisa till horden av unga sommarvikarier som inte känner till bakgrunden till Kofigate.

Det är bara att gå till utländska arkiv. Google till exempel redovisar ofantliga 5 740 000 träffar på sökordet oil-for-food. Middle East Media Research Institute, memri.org, som var först med att presentera korruptionen efter att en irakisk tidning slagit larm, är en annan utmärkt källa. Men i de svenska arkiven ekar det ganska tomt.

Om man som Eliasson låtsas att det inte existerar någon skandal, så accepterar svenska medier också att det är så det förhåller sig. Men när en amerikansk Bush eller en italiensk Berlusconi gör bort sig då är vi snabba att peka finger.

Sverige tycker sig vara för fint och förträffligt för att vara indraget i något så djupt skamligt som Kofigate. Det är hög tid att låta solen gå upp så att de svenska trollen spricker.