Är språket viktigt?
Det beror på vem man frågar. Antingen är man genuint språkintresserad eller också struntar man fullständigt i det. Det påpekas ofta att invandrarna inte talar riktig svenska. Det spelar väl knappast någon roll i dagens Sverige, när inte ens svenskarna talar riktig svenska.
Den slappa, felaktiga svenskan förekommer överallt – i radio, tv, tidningar och böcker, helt enkelt för att det är så få som har lärt sig svenska grundligt.
Det är det beklämmande resultatet av ett oändligt antal misslyckade skolreformer.
Det sägs sällan något gott om den gamla pluggskolan. Det ”hemska” var ju att man verkligen var tvungen att plugga. Det positiva var att man faktiskt lärde sig för livet. Hur många gör det i dag? I pluggskolan, på lektionerna i svenska, lärde man sig grundläggande saker som grammatik och stavning. Det var självklart att man skulle kunna stava och kommatera rätt. Det var självklart att man skulle kunna böja starka verb (t.ex. flyga, flög, flugit) och att man kunde använda varje pronomen rätt. Det var självklart att man hade ett adekvat ordförråd, och att man förstod de ord man använde.
Vid en jämförelse med engelskan inser man hur löjligt många svenskar talar. Engelsmännen säger till exempel: I will call him = Jag ska ringa honom. Åtminstone 9 av 10 svenskar säger i stället: Jag ska ringa han. Ett liknande fel uppstår när okunniga journalister vill undvika att skriva ”dom” eftersom det är talspråk. Då blir det exempelvis: Jag har träffat de. På engelska säger man: I have met them = Jag har träffat dem, som är det korrekta.
När man påtalar fenomenet med den bristfälliga svenskan får man alltid höra, att ”det nog är något dialektalt”. Verkligen? I så fall är detta något gemensamt för samtliga dialekter i landet.
Tatt, vatt, dratt – vad betyder det? Det är helt enkelt de nutida svenskarnas sätt att säga tagit, varit, dragit. Det var så småbarn talade förr i tiden, innan de hade lärt sig tala rent. Nu har det blivit standard.
En sak är hur folk talar – en helt annan sak är hur man skriver. De som använder språket i sitt dagliga arbete borde kunna mest. Så är tyvärr inte fallet.
Generellt sett kan man säga: ju yngre journalister – desto sämre svenska. Varje dag ser man i pressen hur illa det är ställt. Man kan inte stava, man kan inte grammatik och man använder ord felaktigt, eftersom man helt enkelt inte förstår vad ordet betyder.
I de riktigt stora tidningarna räddas en hel del av texterna förmodligen av korrekturläsare. Ändå syns de vanliga felen genast när ännu en ung journalist har börjat på tidningen. Det första som händer är att ordet ”lugn” börjar stavas fantasifullt igen, och sedan rullar det på i det vanliga illitterata spåret, tills någon korrekturläsare griper in.
Jag undrar hur det blir när den gamla stammen av korrekturläsare dör ut. Då kan man förmodligen lika gärna skrota ”Svenska Akademiens ordlista över svenska språket”, eftersom ingen kommer att kunna läsa den.
För ett tag sedan var det en i Sverige bosatt polack som föreslog att man helt slopade svenskan och gick över till engelska.
Om detta skulle ske, får man väl förutsätta att det blir amerikansk engelska.
Detta skulle i sin tur innebära att språket huvudsakligen skulle bestå av: Fuck, fuck you, motherfucker, fuck, son of a bitch, fuck, osv, osv. Det skulle nog fungera i Sverige, där tv-kanalerna tillåter allt.
Det är svårare på engelska BBC och flertalet amerikanska tv-kanaler. Där måste man ha en så kallad ”de-fucker” anställd på heltid för att ta bort alla fula ord med ett ”biiip”.
Intressant jobb! Fast det är nog inget för känsliga personer.
Välkommen att kommentera på Aftonbladet! Här är du med och skapar Sveriges mest engagerande mötesplats och nyhetskälla med viktig information, argument och synpunkter. Vi litar på att du håller en saklig ton och visar respekt för andra som deltar i diskussionen. Självklart skriver vi inte hatiska kommentarer på Aftonbladet. Och lika självklart står vi för det vi tycker. Kul att du vill vara med!
Med vänlig hälsning Jan Helin, chefredaktör.
Läs mer om kommentarer
...