Låt julgrisen leva!

Om man tror på reinkarnation, ska återvända i ett liv efter detta och får välja till vilken art, ras och kropp så är livet som gris inte ett förstahandsval.

Om man inte jobbar som informationsdirektör på Scan förstås, för hon beskriver slakterier som rena himmelriket: Dagis har högre decibelnivå än platsen för grisarnas sista anhalt. Kanske kan man höra en grind stängas eller en lastbil komma, men i övrigt är det tyst, luktfritt och grisarna får vara med sina kompisar i stallar för att sedan frivilligt, utan motstånd, gå på en lätt uppåtsluttande väg rakt in i ”anläggningen” för att bedövas med koldioxid och sedan få ett stick i halsen så att de dör. Förhoppningsvis, om de inte skållas levande, vilket drabbade ett par suggor för någon månad sedan. Men i det stora hela är avrättningsprocessen en alltigenom harmonisk procedur, och slakterierna är så djurskyddsliga att skulle ett skadat djur finnas i gruppen på väg till slakt så tas det genast bort därifrån – och avlivas.

Inför den stundande julhögtiden har hundratusentals grisar avrättats för att bli mat i svenska hushåll som håller på traditionen med grund i kristendomen och en judisk huvudperson som inte åt gris. Jesus. Traditionen som hyllar friden och freden, kärleken och livet. Om än icke allt liv, och därför innehåller föga kärlek som således aldrig kan leda till fred.

Skönmålningarna av verkligheten håller sällan för närmare granskning, eller ens ett logiskt resonemang.

Inte heller Försvarsmakten övertygar i sitt försvar av sin användning av grisar i utbildningen av medicinmän som ska skickas ner till Afghanistan och andra krigshärdar för att operera skott- och splitterskador. Försvarsmedicincentrum hävdar att det följer alla djurskyddsliga regler, att grisarna sövs ner, att veterinärer finns på plats och att djurförsöksetiska nämnder godkänt aktiviteten.

Det är samma djurförsöksetiska nämnder som godkänner försök med hundar i toxintester och att möss får genmanipuleras så att de blir blinda, får skelett- och leverskador, och blödningar i lungorna så att de dör inom sex veckor efter födseln.

Det framgår inte av försvarets hemsida om grisarna skjuts före eller efter de sövs – men det är en del av verklighetsfriseringen och fokus läggs på andra djurskyddsliga aspekter.

De samhälleliga djurskyddsdiskussionerna har gått så långt att de bortser ifrån att det handlar om liv, om grisar och andra djur som vill leva – och som har en självklar moralisk rätt till sina liv. Synen på liv, såväl grisens som hundens, kattens och människans är central för alla mellanmänskliga relationer. Det är respekten för andras liv och känslor – oavsett art – som gör oss till civiliserade medkännande varelser. Eller motsatsvis empatibefriade barbarer.

Scan och Försvarsmakten utövar konsumentens och medborgarens samhällsmoral när de plågar och dödar djur, så det är griskonsumenten som har makten att förändra men som inte vill påminnas om att skinkan på tallriken är en kroppsdel från en mördad och tidigare kännande individ.

Grisen, med en intelligensnivå som motsvarar ett treårigt människobarn, visste att den skulle dö, hade sannolikt ångest dessförinnan och var troligen förtvivlad, kände blodlukten, hörde skriken och slamret innan livet berövades honom eller henne och kroppsdelarna slevades upp på tallriken.

Det är konsumenten som kan ge grisarna rätten till liv genom att sluta finansiera avrättningsindustrin. Och det är medborgaren som kan kräva att läkarna och sköterskorna lever upp till hederskodexet att rädda liv i stället för att ta och begära att praktiken i stället förläggs till reella miljöer i Afghanistan eller Irak där det finns oändligt med skott- och splitterskador att vara med och träna på – och samtidigt rädda liv.

Makt är inte synonym med rätt och ska vi föra civilisationen framåt måste vi ompröva synen på liv. Tradition är inget argument för att fortsätta mörda och julens freds- och kärleksbudskap skulle klinga mindre falskt om korstågen upphörde mot alla de miljarder djurindivider som aldrig kommer att kunna försvara sig mot människan.