Hur ska hela Sverige leva?

Det pågår, relativt obemärkt i media, en omfattande demografisk förändring i Sverige, vilken jag anser står i strid med ambitionen att hela Sverige ska leva. Folkmängden i Norrland i allmänhet och Norrbotten i synnerhet minskar kraftigt med negativa konsekvenser för många av dem som bor i dessa områden.

Trots att LKAB, Kirunas dominerande företag, de senaste åren gjort miljardvinster har det inte fått kommunens folkmängd att öka. Tvärt om. Sedan årsskiftet har invånarantalet sjunkit med 80 personer. Tendensen blir än tydligare om vi går tillbaka till år 1976 då Kiruna hade 31?222 invånare. För närvarande är folkmängden drygt 23?000 personer, samma antal som under mitten av 1950-talet.

Färre invånare innebär att skatteintäkterna minskar (trots utjämningsbidrag), vilket får till följd en sämre offentlig service, till exempel när elevantalet sjunker och kommunerna sparar in på skolpersonal och skolmateriel.

För att komma tillrätta med budgetunderskottet i Kiruna kommun har ett köpstopp införts, inklusive för skolmateriel, vilket bland annat Lärarförbundet kraftigt reagerat mot.

I Boden, även det en kommun med sjunkande invånarantal, har var fjärde lärare varslats till stor del på grund av minskat elevunderlag.

Samtidigt som befolkningen minskar i glesbygden ökar den i Sveriges tretton folkrikaste kommuner; tolv av dem belägna i Svealand och Götaland.

Kommunerna, med över 100?000 invånare vardera och en sammanlagd folkmängd på drygt 2,8 miljoner, har sedan årsskiftet ökat med 34?247 invånare varav Norrlands folkrikaste kommun, Umeå, med 604 personer, enligt Statistiska Centralbyrån.

Utgående från statistiken verkar det sannolikt för norra Sveriges del att någon av de negativa scenarierna för befolkningsutvecklingen, som Greger Hatt och Peter Englén utarbetat i en rapport på uppdrag av Landstingsförbundet, i samarbete med Inregia, kommer att besannas. (Kan hela Sverige leva? Tre scenarier för länens befolkningsutveckling till 2030, Stockholm 2000, ISBN 91-7188-618-4, publicerad 17 augusti år 2000).

Enligt basscenariot; ”kanske det mest realistiska”, enligt rapporten, skulle invånarantalet till år 2030 i Norrbotten minska med nästan 75?000 från 258?000 (detta skrivet år 1999). Den 30 september i år hade länet 249 857 invånare.

Enligt scenariot fortsätter befolkningskoncentrationen till de tre storlänen Stockholm, Västra Götaland och Skåne, av vilka Stockholms län skulle öka mest (under årets tre första kvartal fick Stockholms län 25?311 fler invånare).

Det finns dock ett ännu värre scenario för Norrbottens vidkommande som, enligt rapporten, innebär att befolkningen minskar med 99?000 till år 2030. Detta förutsätter bland annat låga födelsetal, en fortsatt rätt låg nettoinvandring och en stor inflyttning till storstäderna.

I rapporten ingår även ett positivt scenario, i vilket Norrbottens invånarantal ökar med cirka 15?000 för att år 2030 uppgå till 273?000. Med nuvarande minskning av folkmängden verkar det allt annat än realistiskt.

Förutsättningarna för det positiva scenariot är bland annat att utflyttningen från länet dämpas, att invandringen från andra länder ökar samt att barnafödandet ökar kraftigt och inom tio år (alltså om två år) kommer att uppgå till 2,0 per kvinna.

Eftersom befolkningskurvan pekar kraftigt nedåt främst för Norrbotten och flertalet av dess kommuner; med färre födda än avlidna och fler utflyttade än inflyttade (en trend som i den rådande ekonomiska krisen sannolikt kommer att förstärkas), så anser jag att valda politiker, styrande inom offentlig förvaltning och näringslivets representanter bör redogöra för sina ställningstaganden till den nuvarande demografiska förändringen och till dessa, ovan redovisade, scenarier för befolkningsutvecklingen.

Hur ska hela Sverige leva?