Välkomna till idiot-tv!

Fördummande program dominerar nu nästan helt det svenska tv-utbudet. Här bjuds det på allt från desperata hemmafruar och desperata vuxna som jagar spöken till desperata kändisar. Nyss medverkade de i frågesport- eller debattprogram. Nu dyker de upp som kockar, resejournalister eller kanske bara som nya pellejönsar.

”Titta på mig, vad utlevande, spontan och hejsan hoppsan jag kan vara trots att jag är så känd. Är det inte otroligt. Titta, och hör bara, vad jag skriker och tjoar och är mig själv!”

Det utmärkande i dagens tv-utbud är skymningseffekten. Det är nästan hela tiden någon eller något som står i vägen. I nyhetsinslagen kan det räcka med ett enda ord för att vrida om verkligheten. Den mur Israel nu bygger i Mellanöstern kan till exempel döpas om till barriär. Simsalabim så har vi trollat bort både Israels ockupation och dess apartheidpolitik.

I reseprogrammen skyms resmålen konsekvent av rapportören. Långt där borta i fjärran anar vi bara svagt en världsdel, ett land eller en storstad. Hur skulle det se ut om dessa tilläts ta över reseprogrammen?

Sportsändningarna bjuder numera nästan mer på prat än sport. Och den eviga frågan: ”Hur känns det?” Detta är en av idiot-tv:s höjdpunkter. Det visar sig nämligen att den som till exempel har vunnit ett världsmästerskap oftast mår bra, medan den som oväntat förlorat tycks må sämre. Visst är det överraskande?

I ”Idol” röstas en deltagare ut per avsnitt, i det här fallet en ung kvinna. Efter utröstningen mår hon inte alls bra. Då vill programledaren krama henne! ”Kom, så kramas vi.” Detta är ett annat av idiot-tv:s oförglömliga ögonblick: örfilen maskerad till kram.

I kulturprogrammen ska det antingen vara tung och pålitlig me­dalj med godkänd stämpel eller ”experimentellt” – sådant som kittlar ganska mycket men ändå är totalt ofarligt. Alltså medlöperi bakom den utspökade gycklarens mask.

Även i fiskeprogrammen skyms själva fisket alltför ofta av rapportören. Programledarna pladdrar, larmar, skrattar och blixtrar med tandgarnityret. Det existerar knappt en tyst sekund, än mindre en stämningsfull kvart.

Det nervösa pladdrandet rymmer inte sällan meningslösheter av oanat slag:

– Varför fastnade den inte?

– Ibland gör den inte det.

– Den har prickiga ögon.

– Så, den har prickiga ögon?

– Nu simmar den iväg.

Jag har själv fiskat i nästan hela mitt liv men jag har aldrig sett någonting liknande som det som nu visas i svensk tv.

Ju mer kris i samhället, desto mer idiot-tv. Stor kapitalistisk kris kräver alltså gigantisk skräp-tv. Det är som ett fascinerande skuggspel. En oroande verklighet växlas i fördummande tv-program.

Det är, på kort sikt, både jobbigt och farligt att försöka tänka fritt. Därför ligger även vi åskådare lydigt kvar vid dum-tv:n. Vi har det i ryggmärgen, på samma sätt som gårdagens allmoge som tvingades kliva ner i diket och stryka av sig huvudbonaderna när herrskapsfolket kom åkande i sina vagnar. Skillnaden består möjligen i att vi nu – framför dumburken – tror oss vara fullständigt fria och obundna. För vi stryker väl inte lydigt av oss våra mössor … eller?

Finns det då inga bra tv-program? Jo, det gör det ju, men de är nu så sällsynta att de, paradoxalt nog, har blivit allt lättare att hitta.

Tänd en fackla i en aktuell tv-tablå och den kommer snabbt att bli synlig, och börja värma, även på mycket långt håll.