Den israeliska parentesen

Staten Israel är en är en av tillfälligt sammanfallande stormaktsintressen hopkommen konstruktion. Nu tar jag dock inte upp bildandet utan formerna för den oundvikliga nedmonteringen av staten Israel.

Demografin omöjliggör för Israel att segra så som de protestantiska angelsaxiska kolonisatörerna i Nordamerika segrade. Palestinier, araber om man så vill, är alltför många och föder för många barn för att en israelisk förintelseseger skall vara möjlig. De kan inte utrotas i Västasien som så kallade indianer utrotades i det som blev Förenta staterna. Det finns dock slående ideologiska likheter som talet om löftet från Gamla testamentets Gud – i Förenta staternas fall senare omformulerat till Manifest Destiny. I båda fallen var politiken rå och avtalsbrytande. (För att få perspektiv på Israels politik kan man läsa Karnevals upplaga av Dee Browns ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee: erövringen av Vilda Västern ur ­indianernas perspektiv”.)

Samgifte olagligt

Av ideologiska skäl är det för Israel omöjligt med en mexikansk lösning. Spanjorerna förenade våld och död med samgifte. Mexiko är en mestisnation; stolt över det. Men ordet mestis är lika oanständigt för statsisraeler som för rasistiska angelsaxiska kolonisatörer. (Samgifte judar-palestinier i Israel olagligt som samgifte svarta-vita var i Förenta staternas Söder.)

Återstår två avvecklingens typfall. Det ena är det algeriska. Den franska staten erövrade Algeriet 1830 (det blodiga motståndet fortsatte i fyrtio år). I en medveten koloniseringspolitik skeppades invandrare till Algeriet. Dessa utgjorde 25 000 år 1840, 109 000 år 1847 (halvparten ursprungligen från Italien, Malta, Spanien), 376 000 år 1881 (Napoleon III hade då deporterat republikaner dit och alla judar i Algeriet – berber mest – hade gjorts till franska medborgare 1871). År 1954 fanns 984 000 ”européer” mot 8 500 000 ”muslimer”. Då hade fransk kolonialism i norr skapat tre franska departement: Alger, Oran och Constantine. Den 8 maj 1945 demonstrerades för självständighet i Algeriet. Minst 45 000 demonstranter massakrerades (under det befriade Frankrikes regering).

Det algeriska frihetskrig som inleddes 1954 (för att förstå Hamas bör man se Pontecorvos film ”Slaget om Alger” – finns på DVD) blev grymt och mycket blodigt. 1962 kunde Algeriet förklara sig formellt självständigt. Då de så kallade fransmännen i stort vägrade anpassa sig till ett självständigt Algeriet där de inte härskade flydde och fördrevs de.

Går i de franska spåren

Den politik som nu drivs av staten Israel går i de franska spåren. Kommer om den förs vidare att sluta lika eländigt.

Det finns dock en annan möjlighet. Den sydafrikanska. Där drev de härskande en politik som den nuvarande israeliska. Mot detta Sydafrika demonstrerades också världen över som nu mot Israel. Kärnvapen började också Syd­afrika skaffa sig. Allt pekade mot raskrig och katastrof. Men nationalisten F. W. de Klerk var klok och modig nog att bryta mot sitt partis och sin grupps vita herravälde. Det var inte lätt, Sydafrika blev heller inte förvandlat till paradis. Men även om några vita lämnade Sydafrika blev de flesta kvar som medborgare i en mångkulturell nation.

Om inte israelska politiker förmår visa sådant förnuft kommer det att gå israelerna som det gick de nordafrikanska svartfötterna. Men jag ser inget tecken på att någon av dessa ledande israeliska politiker förmår vara klok som en de Klerk.