Religion tillför ingen frihet

Problemet är att vi i ambitionen om att förtydliga våra ideal ibland plockar in fler komponenter än vad som är möjligt att kombinera. Avgörande för vilken genomslagskraft en värdegrund får i praktiken ligger i hur principfast man klarar av att hålla fast i kärnan av den.

Om vi antar att demokrati och jämlikhet är kärnan i en svensk värdegrund bör den enskilde individens rättigheter och friheter vara underordnade dessa värden.

För något år sedan diskuterades huruvida två unga kvinnor skulle få bära burka i skolan under lektionstid. Om vi ser till kvinnors situation i de länder där burkan används är det uteslutande i mansdominerade kulturer där kvinnan är underordnad. Vi har i Sverige i dag något som börjar likna en jämlikhet mellan män och kvinnor, även om det i ärlighetens namn är en bit kvar. Vi borde kunna stå upp och säga att den kvinnosyn som gäller i de länder som förespråkar, och ibland kräver, användning av burka, inte är aktuellt att integrera i vårt svenska samhälle. För mig motsvarar burkan som symbol ett extremt förtryck av kvinnor.

Det är anmärkningsvärt att de som tror på en övernaturlig gud ännu i dag på 2000-talet kan åberopa sin övertygelse för att skapa egna regler och undantag från normerna i ett svenskt samhälle.

Det är obegripligt att svensk grundskola, som enligt läroplan ska vara konfessionsfri, tillåter friskolor med religiös inriktning och hamnar i diskussioner där religiös tro är involverad i problemställningen. Richard Dawkins skriver i sin bok ”Illusionen om gud” att ”det finns inga muslimska barn, det finns inga kristna barn, det finns bara barn till muslimska och kristna föräldrar”. Här finns det ett akut problem att förhålla sig till. Ett antal sektliknande, religiösa organisationer verkar i Sverige, alla snarlika i sin uppbyggnad. Män bestämmer, ledarna har sanningen och makten, förbud mot kritik av läran och ledning...

FN:s barnkonvention slår fast att ”Konventionsstaterna skall respektera barnets rätt till tankefrihet, samvetsfrihet och religionsfrihet”. Man behöver inte gräva särskilt djupt för att bli oroad över hur barn behandlas i religionens namn. Charlotte Esséns bok

”Sektbarn” ger en inblick i problemet för den som är intresserad.

Vetenskapens framsteg är ofrånkomliga. Många frågor är obesvarade, men det är i stor utsträckning möjligt att utesluta mängder av gamla uppfattningar som felaktiga. Hela debatten om religionen i samhället i dag påminner mig om

Galileis viskning ”Eppur si muove” framför den påvliga domstolen när han tvingades förneka sin teori att jorden rör sig kring solen och inte tvärtom. ”Och likväl rör hon sig”. Det visas någon typ av skenhelig respekt, samtidigt som vi försiktigt skriver in i marginalen, ”vi vet ju ändå att det inte är så”.

Låt oss forma ett samhälle där vi vågar stå för det vi vet, värnar om våra grundläggande ideal, gör oss av med falska fakta och inte minst förtrycket av kvinnor och homosexuella.

Är så religion offentlig eller privat? Om vi vågar stå för självklara värdegrundsbegrepp som demokrati och jämlikhet, faller i princip alla religioner bort och det blir naturligt att flytta religion ut från det offentliga till det privata. Den manipulerande, sektliknande religionen däremot bör lyftas fram och granskas i detalj.

Vi kan stryka begreppet religionsfrihet. Det tillför ingen frihet, men skapar utrymme för religionsförtryck. Vi har yttrande-, åsikts-, tryck-, mötes- och föreningsfrihet. Vi har också jämlikhet och demokrati. Låt inte förlegade övernaturliga gudar ta det ifrån oss.