Det finns inga mirakelkurer

Världen befinner sig i ekonomisk kris och Sverige står inte omärkt av utvecklingen. Våra företag känner av de sämre tiderna i minskad efterfrågan och vi ser alla konsekvenserna i form av varsel och ökande arbetslöshet. Den lågkonjunktur som sveper över världen gör att många människor känner oro. Frågor väcks om det egna jobbet, hur det ska gå för företaget där man har sin anställning och arbetsmarknaden i stort. Många följer noga utvecklingen av räntorna på bostadslånen, funderar över den egna hushållsekonomin och drar oss kanske för att handla mer än det nödvändiga.

Det är viktigt att ta den oro som människor känner på största allvar. Samtidigt vill jag vara ärlig med att det inte finns några mirakelkurer att ta till för att stå emot de kalla vindar som nu sveper över världsekonomin. Vi kan inte isolera Sverige från konjunkturutvecklingen i vår omvärld eller med några snabba politiska åtgärder ta oss ur problemen. Däremot rustar vi nu Sverige för att stå emot nedgången.

Tack vare att vi sparat i ladorna under de goda tiderna går vi år fram med en av Europas mest expansiva budgetar för att möta krisen. Vi genomför reformer för jobb och företagande samtidigt som vi gör stora insatser till stöd för de som drabbas av varsel eller arbetslöshet. Vi satsar på skolan, utbildning, forskning, vägar och järnväg. Vi satsar på vår gemensamma trygghet och kärnan i välfärden. Totalt uppgår våra reformer under 2009 till över 40 miljarder kronor. När andra länder tvingas skära ned har vi haft utrymme att satsa.

Nu i dagarna kommer januarilönen. Med denna blir också det tredje steget i jobbskatteavdraget verklighet. Vi lovade inför valet 2006 att genomföra en skattelättnad för alla som arbetar som skulle ge motsvarande 1 000 kronor mer kvar av lönen varje månad. Det tillhör inte politikens vana att ställa ut så tydliga löften till väljarna. Många skulle nog hävda att det är än mer ovanligt att faktiskt leverera vad som lovats efter valet. Vi har nu gjort just detta.

Tillsammans med de två tidigare stegen innebär jobbskatteavdragets tredje steg att ett lönebesked för en sjuksköterska, gymnasielärare eller metallarbetare innehåller uppemot 1 500 kronor mer efter skatt än före valet 2006. Ser vi till Sveriges samtliga löntagare har i praktiken alla heltidsarbetande nu över 1 000 kronor mer kvar varje månad. Det motsvarar för ett vårdbiträde med en månadslön på 19 000 kronor en nettolöneökning med 10 procent eller mer än en hel extra månadslön efter skatt varje år, långt mer än något löneavtal har gett i modern tid.

Jobbskatteavdraget är en viktig reform både på kort och lång sikt. Långsiktigt då en politik som gör det mer lönsamt att arbeta för alla, men särskilt de med små eller medelstora inkomster, lägger grund för människors möjlighet att förbättra den egna tillvaron. Därtill innebär fler som arbetar att vi kan stärka välfärden och får mer resurser till skolan, äldreomsorgen och sjukvården. Det är också enskilda människors arbetsinsatser som ligger till grund för det stöd vi kan ge dem som saknar arbete. Ser vi inte det sambandet vänder vi ryggen åt de som står utanför arbetsmarknaden.

I de tider som vi nu har att möta blir jobbskatteavdraget samtidigt än viktigare. Några hundralappar i månaden är för många fortfarande den viktiga skillnaden mellan plus och minus i plånboken vid månadens slut. Det handlar om räkningar som ska betalas, matinköp som måste göras eller radhuslån som ska amorteras. När många trots att de har arbete känner oro för sina marginaler blir det därför extra viktigt att slå vakt om en politik som möjliggör för fler att känna att den egna lönen ger trygghet. Med lönebeskedet nu i januari uppfyller vi inte bara ett vallöfte.

Vi ger alla Sveriges löntagare mer kvar av den egna arbetsinsatsen och därmed ett viktigt tillskott till hushållskassan. Det ger fler en möjlighet att känna trygghet för framtiden.