Hotet är industrifisket – inte sportfisket

Efter att i åratal ha blundat både för sportfiskets stora ekonomiska värden och 10-tals miljoner av utövare ger sig nu EU-kommissionen in i debatten. Tyvärr debuterar Nathalie Charbonneau (NC) i ämnet på ett mindre förtroendegivande sätt. Hon avfärdar högnäst Nils Lundgrens viktiga inlägg (15 januari) i ordalag som ”har fullständigt missförstått”, ”tycks helt ha missat” och ”har helt fel”. Oavsett Lundgrens analys, visar det sig att EU:s egna talesperson saknar grundläggande kunskaper såväl om fiskeripolitiken i allmänhet som det förslag hon är satt att försvara i synnerhet.

NC slår fast att bestämmelserna ”bara gäller fiskbestånd som är överfiskade och skyddas av flerårsplaner”. Torsken är enligt NC den enda art i Östersjön för vilken det skulle krävas tillstånd. Hon påstår också att förslaget endast omfattar fiske från båtar på öppet hav, liksom att ”insjöfiske har aldrig omfattats av EU:s fiskepolitik”. Frågan om fiske på öppet hav finns dock inte ens behandlad i förslaget. Sic!

För den som läst förslaget framgår tydligt att det inte är begränsat till Östersjön. Reglerna om registrering av fångster skulle därför också omfatta Öresund, Kattegatt och Nordsjön. Vidare står helt klart att förslaget omfattar samtliga arter som förvaltas gemensamt av EU-länderna med fleråriga förvaltningsplaner. Utöver torsken handlar det även om för sportfisket intressanta arter som kolja, pigghaj, sej, makrill och om lax, en värdefull och viktig fisk för sportfisket som rör sig långt upp i våra sötvattensystem. Vidare innebär EU-kommissionens krav på förvaltningsplaner för ål att allt sportfiske efter ål förbjudits (medan yrkesfisket tillåtits fortsätta och öka sina fångster) trots att fångsterna varit försumbara. Det torde därmed stå klart för var och en att EU:s politik kopplat till fiskfrågor i högsta grad sträcker sig rakt in våra svenska sötvattensystem.

NC:s påstående att förslaget enbart gäller ”överfiskade fiskbestånd på öppet hav” är som nämnts särskilt intressant. Men om nu avsikten ändå skulle vara denna, hur definierar EU/NC i så fall ”öppet hav”? Sker fisket i Öresund på öppet hav? Är pilkning från en 5 meters båt 200 meter från stranden runt Öland och Gotland öppet hav? NC skriver att förslaget inte gäller ”enskilda fiskare som fiskar från båtar mellan kustnära öar”. Menar NC på fullt allvar att en torsk fiskad från båt innanför Sturkö i Blekinge inte omfattas medan en torsk från samma bestånd fiskad från samma båt ute i Pukaviksbukten skall omfattas? NC:s okunniga inlägg väcker fler frågor än det besvarar.

Men en sak är glasklar: Återigen väljer EU att sila mygg och svälja elefanter i stället för att genomföra verkningsfulla åtgärder mot det lobbystarka industrifiske som alla vet utgör det egentliga hotet mot våra fiskbestånd. Låt oss avsluta med att ge EU-kommissionen och NC några alternativa åtgärder till att tvinga in sportfisket i EU:s havererade fiskeripolitik med oklara regler och en meningslös registrering av småbåtar och fångster:

1. Höj minimimåttet på alla fiskar till en nivå där de fortplantat sig minst en gång.

2. Avskaffa alla bränslesubventioner till industrifisket.

3. Sätt samtliga fiskekvoter i enlighet med forskarnas rekommendationer.

4. Effektivisera övervakning och kontroll som inkluderar kraftiga böter, förverkande av fångst samt, i grova fall indragen licens.

5. Förbjud fiske med mängdfångande redskap i ekologiskt känsliga områden och för sportfisket, turismen och friluftslivet särskilt viktiga områden.

6. Förbjud all försäljning av fisk fångad av icke yrkesfiskare.

Lita på att det både skulle spara pengar för skattebetalarna, skapa arbetstillfällen i den gröna sektorn, stora sociala värden genom friluftslivet och ge snabba resultat i form av starkare fiskbestånd. Och lita på att ni skulle få stöd från såväl en bred allmänhet som från 25 miljoner engagerade och ansvarstagande sportfiskare i Europa!