Släng ut dem ur riksdagen

Den som varit politiker försöker gärna tvätta bort politiken ur sina kläder när han lämnar den församling han har suttit i. Själva tvättmedlet utgörs dock alltför ofta av cynisk bitterhet, vilket ger värre fläckar än de han försöker få bort.

Den allmänna effekten av en uppgivenhet inför politiken blir att de människor som bör ägna sig åt den håller sig borta. Den stora flykten från de politiska partierna under de senaste 15 åren minskar ju både representativiteten i systemet och den genomsnittliga kvaliteten på kandidaterna.

Politik handlar om att hantera konflikter på ett civiliserat sätt och konflikter är obehagliga saker. Men de måste hanteras. Det ser ut som om vi i rikspolitiken styr landet, men det vi huvudsakligen gör är att undvika handgripligheter. Kanske inte våra egna handgripligheter, men de som alltid är demokratins alternativ. Vi har inte beväpnade gäng som stryker längs gatorna och beskjuter varandra, i stället har vi politiker som träffas i diverse rum och salar och för oändliga diskussioner under någorlunda lugna former.

Politikens ceremoniel kan verka obegripligt. Ta riksdagens tomma läktare till exempel. Jag har stått i talarstolen flera hundra gånger vid det här laget och stirrat upp på dem. Inredning i ljust trä, lysrör i taket och bakom talarstolen en bonad i något hundratal grå nyanser. Till höger om läktaren finns ingången och där brukar en, två skolklasser åt gången ledas in. De sätter sig, lyssnar på ett inlägg av teknisk natur, vissa somnar, de väcks, och sedan leds de iväg igen. Ibland har jag velat följa med dem ut.

De infösta känner sig inte delaktiga. Det finns en anledning till att vissa, det må vara studenter, fattigpensionärer eller makalösa föräldrar, har fått sämre utdelning av politiken. De finns inte med i den. Alltför många politiker är just detta och bara detta.

Vi har två huvudopponenter om statsministerposten som nästan aldrig gjort annat än politik. Vi har riksdagsledamöter som suttit längre än vad jag har levt. Då blir man ett med systemet, man växer fast och man får svårt att se problemen som de upplevs utanför riksdagens katakomber.

Ska demokratin vara mer än vackra fraser, högtidsutrop vid riksdagens öppnande och nogsamt bevarade ceremonier krävs att alla får plats. Då behövs de ensamstående mödrarna, de fattiga pensionärerna och de bostadslösa studenterna i kommuner, landsting och riksdag. Och då är vi några som behöver maka på oss.

Det borde vara förbjudet att sitta för länge i riksdagen. Tre mandatperioder och så ut i verkligheten igen. Det räcker alldeles utmärkt. Det är inte erfarenheter från politiska debatter som saknas i riksdagen utan erfarenheter från samhället utanför.

Det borde vara möjligt för medborgarna att köra över sina politiker om de senare inte lyssnar. Fem procent av invånarna i en kommun eller riket bakom en namninsamlingslista och så får vi hålla folkomröstning.

Alla ska med. Alla ska bli politiker. Det ena kräver det andra. Demokrati är den praktiska effekten av värderingen att vi alla är lika värda. Den är vårt enda försvar mot intolerans, godtycke, ineffektivitet, korruption, maktmissbruk, nepotism och politiskt våld.

Jag kom inte till riksdagen som politiker och jag går inte som en. Jag kom som demokrat och jag tänker behandla demokratin som om den faktiskt funkade och lämnar nu över stafettpinnen, budgetpappren och den bekväma stolen åt någon annan kompetent miljöpartist. Från en demokrat till en annan: lycka till!