I röda patriarkers skugga…

Jag såg Göran Persson på teve i duell med Reinfeldt och en avgrund öppnade sig; det var inte socialdemokraten Persson som formulerade samhällskritiken, det var högermannen Reinfeldt. Göran Persson avbröt, hånflinade, mästrade och demonstrerade hela registret av härskartekniker. Men det var inte han som gav röst åt de arbetslösa och långtidssjuka och alla andra som står utanför, det var högermannen Reinfeldt.

Jag såg en socialdemokrati på teve i Göran Perssons gestalt och inte för ett ögonblick tror jag att den kommer att förändras bara för att någon annan tar hans plats. Inte ens om det är en kvinna, så länge en genomlysning inte sker av en partikultur marinerad i sin egen självgodhet. Och på mycket nära håll har jag sett hur bara de kvinnor kommer ifråga som är till lags och inte utmanar den patriarkala ordningen.

Debatt om ”bufflighet” eller ”ledarskapsstil” blir också till ytlig debatt om vett och etikett och förbiser den traditionstyngda maktstrukturen. Debatt om ”skandaler” blir till skärpta regler för representation och tomt prat i uppförandekoder om inte fyllnotorna, porrklubbsbesöken och fifflet med lägenheter sätts samman med en maktstruktur som inte heller tål avvikande åsikter.

Jag bävar för en partidebatt som skyller på media, anklagar högern för baksluga knep och besvärat mumlar något om Göran Perssons ”ledarstil”. Det vore en debatt i förnekelse och som blundar för den maktfullkomliga kultur som i årtionden har fött och gött sina pampar.

Ta Motala, till exempel, symbolen för nittiotalets skov av skandaler och en symbol med historisk klangbotten som ett folkhem i miniatyr; här var brukssamhälle och socialdemokratisk stamort med sin legendar, Thore Pettersson. Thore styrde med järnhand i fyrtio år och rundade gärna av sina möten med en ”smörgås på Statt”. Och än dag kan man höra motalabor viska och fnissa om hur fina damer från folkpartiet på fullmäktiges möten sågs niga inför Thore där han satt på sin ordförandetron.

Vilken revansch för en arbetargrabb, kan man tänka, men ute i Stadshotellets kök baktalade de honom. För de kunde rakt inte förstå hur han kunde vara ett arbetarbarn. En sådan stropp!

Inför Thore neg oppositionen och under Sölve Conradssons epok fyrtio år senare kallades Motala Sölvesborg. Och i kommun efter kommun har folk vetat länge att berätta om hur parti- och kommunal demokrati har förtvinat i röda patriarkers skugga. Och det var i Motala som i Katrineholm på Persson tid, eller i vilken annan kommun med mångårigt socialdemokratiskt maktinnehav som helst. Den leds av en politisk fadersgestalt. Runt honom finns en inre krets och i den delas förtroenden och fattas beslut och ingen annanstans.

Jag såg Göran Persson på teve, en avgrund öppnade sig, och jag såg ner i en kultur som fortsätter att göda och föda sina patriarker. Ur deras munnar strömmar samma gamla budskap: tyck, tänk och gör som jag, annars får du inte vara med i min gemenskap.

Och inte behöver han titta på den senaste statistiken, han vet ändå. Hans fingertoppkänsla är som ingen annans och hellre pratade han med statyerna på Sagerska Palatset än med folk som trott sig veta mer än han. Han som alla de andra. Undra då på att det går som det går.

Jag såg Göran Persson på teve och tänkte, att må nu ändå en epok av överhetsmaner och maktfullkomlig partikultur vara till ända! Ty i den avgrund som nu har öppnat sig faller inte bara Göran Persson ner. Det gör också alla andra i arbetarrörelsen som är och tänker som han.