Gammal – och ensam

  När jag kommer hem till gammelfaster kan jag inte undgå att tänka att detta kanske är ett av mina sista besök i det hem som varit hennes så länge jag kan minnas.

Hon har åldrats, fyller nittio om ett halvår. Jag vet inte om det är själva åldern, den aktningsvärda nittioårsåldern, eller om det är bristen på gemenskap, eller bristen på näring i hemtjänstens svarta matlåda, som är den egentliga orsaken, men åldrats mycket på senare tid har hon.

Köket är tyst, persiennerna nerdragna och i fönstren står inte lika många krukväxter som förr. På skänken, bredvid transistorradion, ligger den gamla fältfloran. Den har sedan länge förlorat sitt skyddsomslag, nu ligger den naken, orange med en tussilago i relief på framsidan, eller tussilago farfara, som faster alltid kallat den vid sitt korrekta namn.

Jag sätter mig med floran. Bläddrar lite på måfå. Innanför pärmen hittar jag sex lösa anteckningsblad med de vanligaste växternas latinska namn nedtecknade. Hjärngymnastik, minns jag att faster alltid sa när hon förklarade varför hon använde de latinska namnen. Nu ser hon inte längre texten eller bilderna. Jo, kanske ser, men förmår inte alltid koncentrera sig, samla tankarna, även om hjärnan fortfarande är hyggligt vältränad.

Hon plockar fram en ask med gamla fotografier, det är så hon träffar vännerna numer, på bilder från förr: en fjällvandring, en kräftskiva, en konfirmationsträff, ett fyrtioårs­kalas, de flesta av vännerna är borta sedan länge.

Fotografierna däremot, fotografierna verkar kunna leva hur länge som helst. De har en förvånansvärd skärpa och kvalitet, sjuttio, åttio, nästan nittio år gamla bilder – hur kommer vi att bläddra bland våra bilder, digitala minnen, i framtiden? Om vi inte gör pappersbilder av våra bildarkiv – kommer de då att vara möjliga att se?

”Känner du igen mig?” säger hon och pekar på ett skolfoto från 1927.

”Visst känner jag igen dig”, säger jag. ”De säger att S liknar dig, hon är också tio år nu.”

”Vill du ha bilderna, ta vad du vill ha, jag kan ändå inte ta med mig allt, jag får inte plats med alla

saker på äldreboendet.”

Faster berättar att handläggaren på äldrevårdskontoret ska höra av sig i veckan.

”De har hittat en plats åt mig nu, men hon som har hand om det är på semester”, säger hon.

”Jaså”, säger jag, vad jag inte säger är att handläggaren är tillbaka, att de har haft sitt möte där de gamla ska fördelas efter hjälplöshet och platstillgång.

Det blev ingen plats denna månad heller. Kanske nästa.

Men jag säger inget. Vill inte riva upp det ensamhetens sår som sakta, sakta i hoppets ljus börjat läka: ”Kanske får jag en plats nu, kanske hittar jag en ny gemenskap nu, slipper den svarta lådan”. Nej, jag kan inte riva upp det såret. Låter det vara. Låter tron på en snar framtid i gemenskap med andra gamla, och god mat, leva ännu en stund.

Vi går en sväng runt trädgården, igenvuxen nu. Överblommade perenner, tistlar i grusgångarna.

”Jag orkar inte hålla efter växterna längre”, säger hon och pekar med handen ut över stenpartiet, kryddlandet, klätterrosorna.

Jag svarar nåt hon inte hör, jag säger nåt om hur fint här varit, och så synd på äppelträdet som Gudrun slet med sig förra vintern.

Efter en kort vandring, allt sker numer i korta stycken med vila på överkastet däremellan, går vi tillbaka in i huset.

I kylen står den svarta lådan, hemtjänstens svarta matlåda. Jag kikar in under plasten och ser en färglös gegga som ska föreställa sparrissoppa, och en färglös, svampaktig kaka som ska förställa rotsakskaka.

”Vi får ingen fisk”, säger faster, ”vi får bara kött och kött och kött och ibland kyckling, och soppa förstås, men ingen fisk.”

Jag berättar att jag har med mig en gratäng med fisk och räkor, och små gröna ärtor till, mat med färg och näring och sällskap när den äts.

Vi äter och samtalar och faster

lyser.

”Tack snälla du, tack ska du ha för fisken”, säger hon.

Jag ber att få låna en anteckningsbok, en penna hittar jag i ett glas bredvid telefonen. Så skriver jag, så minns jag ett av de sista besöken i det som varit hennes hem så länge jag kan minnas.

Om tre veckor håller handläggarna på äldrevårdskontoret möte igen. Kanske tas beslut vid det mötet, kanske en plats undan ensamhet och svarta lådor, då blir verklighet.

Kanske en annan gång.