Olle Westling– en utmärkt statschef

För mer än ett decennium sedan satt jag nedtryckt i en soffa i Gävle, mitt emellan två hypernervösa pojkar – iklädda finkostymer. Den ene var Daniel Westling och den andre hans blivande svåger.

Väntan var spänd – vi försökte titta på videofilm, utan större framgång.

Daniels syster Anna skulle gifta sig.

Det blev ett hejdundrande roligt bröllop med Daniels frustande, skojige och underbare pappa Olle i spetsen. På vägen hem – mycket sent – skrålade han och jag Povel Ramels ”Måste vägen till Curacao gynga så” ikapp.

Mycket tyder på att lillebror Daniels bröllop inte blir fullt lika anarkistiskt.

Väntan har blivit orimligt lång för Daniel, eftersom flickan han småningom träffade är en del av ett ruttet politiskt system. Ett system som inte hör hemma i en demokrati och som utsätter dessa – inte längre så unga – älskande för orimliga påfrestningar.

Okej, till slut tillåts de gifta sig – men tillåts de skaffa barn?

Tillåts vi byta svärdssida i kungaätten, från Bernadotte till Westling? Det vore i och för sig en välgärning, eftersom pappa Olle är gammal socialchef och en duktig karl.

Men sådant spelar mindre roll i monarkiernas sagovärld. För även om Daniels och Victorias kärlek säkert är uppriktig så blir den i och med vigseln sekundär. Liksom deras respektive yrken. Daniels företagande och Victorias klippande av små band med saxar respektive hennes betungande vinkande. Dessa två medelålders människor förvandlas – mitt i livet – till avelsdjur.

Den blivande statschefen i demokratin Sverige ska tillsättas via fortplantning.

Enligt den svenska monarkins politiska och ideologiska värdegrund sker trolldom då statschefen blir till. Genom ett magiskt herrans under blir fostret antingen Dei Gratia Rex (konung av Guds nåde) alternativt Dei Gratia Regina (drottning av Guds nåde). Därmed är barnet satt att regera över Sveriges folk.

Fast bara lite.

Vi har nämligen bestämt att det nog är säkrast med lagom maktlös monarki. Bakgrunden är bland annat gamle kung Gustav V:s gratulationstelegram till Adolf Hitler 1941. De där kungarna, drottningarna och prinsarna har nämligen – då och då – visat sig vara mindre tillförlitliga. Och det gäller inte bara andra världskriget och nazismen. Det handlar också om hyllandet av diktatorer, som sultanen av Brunei. Och om ihjälskjutna palestinska barn, som enligt den svenska drottningen kastar sten ”som om det vore organiserat”. Vilket både palestinier och Israel tolkade som att det var de palestinska mammornas fel att deras barn blev dödade. Nu senast var det vargar som borde skjutas.

Problemet med detta är uppenbart.

Hur ska mammorna till de ihjälskjutna barnen veta om den svenska kungamaktens uttalande är Sveriges officiella linje eller bara personligt svammel?

För oss svenskar känns det kanske självklart att vår statschef och hans maka – som ju också är statschef fast bara nästan – svamlar i nattmössan ibland. De är ju ändå för tjusiga, på omslagen till de glassiga magasinen.

Men förstår omvärlden? Kan någon överhuvudtaget förstå varför Sverige inte kan få välja statschefen demokratiskt, utifrån kravet att denna person ska vara kompetent och duktig? Istället för systemet med trolldom och magiska födslar?

Kungar och drottningar ska självklart ha rätt till personliga åsikter. Men då ska vi – det svenska folket – också ha en rättighet! Nämligen den grundläggande demokratiska rätten att avsätta dem i nästa val. Att vi svenskar saknar den rätten är inget annat än en omyndighetsförklaring och en förolämpning.

Med det sagt hoppas jag att hovet håller tillbaka alla träiga furstar vid bröllopet och i stället släpper fram pappa Olle från Ockelbo. Han var underbar vid Daniels storasyster Annas bröllop.

Dessutom skulle han passa utmärkt som svensk folkvald statschef.