Starka staten krossar Ella

Sjukförsäkringen är en nödvändighet och en rättighet i ett solidariskt samhälle. För rättvisans skull skall den inte kunna missbrukas. Men rättvisa innebär även att var och en bör få sin rätt. Detta betyder att myndigheten tar hänsyn till försäkringstagarens möjligheter att förstå gällande regelverk och att man tar hänsyn till de intentioner som försäkringstagaren har. För den starke, alltså staten, är det särskilt viktigt att ha mjuka händer vid beröringen av den svage. En stat som inte är styrd av rättvisa, vore bara ett stort rövarband, säger Augustinus.

Ella är en djupt begåvad kvinna, nu i medelåldern, som växte upp under fatala traumatiserande förhållanden och skadades svårt för livet. Hon har uppburit sjukbidrag från Försäkringskassan under hela sitt vuxna liv, cirka 25 år. Gav detta rätt till arbete vid sidan om? Någonstans uppstod ett missförstånd på vägen. Hon hade uppfattat saken så att om hon blev bättre skulle hon få arbeta på deltid, bidragets storlek var ju endast 6 000 kronor. De senast fyra åren har Ella velat pröva sin förmåga i arbetslivet för att kunna återkomma till ett verksamt arbetsliv. Men så sker det fruktansvärda!

I juli 2008 kom första livstecknet på tio år från Försäkringskassan, ett inbetalningskort, en räkning på 332 869 kronor, att betalas inom en månad. En fullständig Kafka-situation, naturligtvis!

Detta drabbar en kvinna som av alla krafter försökt att läka sig själv och trots alla svårigheter försökt ta några steg in i arbetslivet, trots att det kostat henne stor psykisk kraftförlust. Arbetet har bestått av timvikariat och dagsformen har avgjort om hon orkat arbeta några timmar. Beskedet var livshotande, hur skulle hon klara av detta? Det är ju omöjligt! Hon vet inte vilka dagar hon orkar arbeta och hon är dessutom djupt skuldsatt från den tid hon inte kunde, vem kan leva på 6 000 kronor?

Beskedet gör att det som byggs upp ett tjugotal år hotar att raseras. Hon saknar nu likvida medel, men plågas av återkommande kravbrev från Försäkringskassan med hot om höga räntor. Anstånd eller avskrivning har inte beviljats från Statlig fordran. Det är svårt för henne att härda ut.

Vi kan förstå hur Ella har tänkt och känt. Varje dag har varit en kamp för att klara sig, hon är fortfarande plågad av svår ångest, hennes livskamp är det som står i fokus att manövrera i vardagen. Själva ordet sjukbidrag kan ju också bokstavligt tolkas som ett bidrag till försörjningen när man är sjuk. Hennes nuvarande läkare har i ett skarpt formulerat intyg framhållit dessa faktorer. Men ingen sådan hänsyn tas av Statlig fordran. Det är inte rättvist. Om Försäkringskassan under alla dessa tjugotvå år ägnat endast, låt oss säga tio minuter, till återkoppling eller uppföljning skulle detta aldrig ha inträffat. Förmodligen på grund av den gigantiska omorganisationen av Försäkringskassan uteblev dock detta. Nu lägger man stor möda och mycket tid på att beivra det som inte behövde ha skett. Ella drömde inte om att hon handlade fel. Hennes största önskan var att bli hel.

Här står en psykiskt skadad människa ensam mot staten. Hon får inte rättshjälp därför att man förutsätter att staten är rättvis, hon begriper inte vad som står på utan får panikångest. Detta är inte etisk rättvisa och inte värdigt. Vid kontakter med Försäkringskassan hänvisar man till lagparagrafer som knappast någon lekman känner eller har möjligheter att förstå, än mindre Ella.

Det som tidigare, orimligt nog, varit en ”dödssynd”, att arbeta något litet efter förmåga, vid sidan om sjukbidraget/sjukersättning har nu långsamt med stöd från regeringen blivit rumsrent. Nya regler gäller från januari 2009 som är gynnsamma för förtidspensionärer, vilket gynnar både staten och den enskilde.

Vad har Ella för möjligheter till liv i framtiden? Hur skall hon nå fram till god hälsa? Vad får hon i pension? Ella är för närvarande djupt deprimerad, kränkt och förkrossad efter Försäkringskassans besked. Hon behöver allt stöd i världen. Det är inte rimligt att samhället i det här fallet skapar ett formidabelt ekonomiskt utanförskap.

Enligt vår mening har Ella mer än synnerliga skäl för sitt yrkande om skuldavskrivning. Och det är orättvist med marginal att samhället lägger på henne denna stenkross till återbetalningskrav. Och meningslöst.

Ella ska inte behandlas som en brottsling, utan som en medborgare som behöver både rätt och barmhärtighet. Det är det enda värdiga!